kene
stadgat är. Faste och vittnen till tingssköt-ning denna, gilde och osvikelige
äro de tolv, som nu hos mig i rätten sitta tingslagets ed-svorne nämndemän,
hederl. och välförståndige
Jon Persson i Flatmo
Jon Jonsson I Hedsta
Erik Larsson i Fiskeby
Erik Persson i Blästad
Per Olofsson i Söder Rå
Månsa Larsson i Halstad
Olof Olofsson i Bergje
Nils Larsson i Klångsta
Erik Jonsson i Bergje
Elias Eriksson i Åkre
Jon Eriksson i Knöstad och
Nils Matsson i Nanstad
Till visso och rättelse i framtiden har jag detta
öppna brev under egen hand utgivit samt med häradets och mitt vanliga insegel
förvara låtitTid och ort före skrevne
På
Embetes vägnar
SVANTE
MYRIN
sigill sigill
(bortfallet)
Lars Larsson och Karin Persdotter hade fyra barn, av vilka en dotter, Kerstin Larsdot-ter, sedan 1775 var gift med Jon Jonsson från Tövsätter. År 1777 sålde Lars Larsson gården till dottern och mågen för 77 riksdaler efter att ha gjort stort undantag. Kerstin Larsdotter dog ganska tidigt och Jon Jonsson gifte om sig. Två döttrar, Kerstin och Karin ”Jonsdöttrar” fingo vid Lars Larssons död köpa hemmanet för 56 riksgäldsmynt vardera. Karin löste ut Kerstin, som var gift i Bäck, och fick så hela gården. Hon gifte sig år 1808 med Erik Pers-son från granngården, ”Västigåln”, Hedsta N:o 6, där de bodde och brukade båda hemmanen.
Från år 1831 finns en handling, genom vilken föräldrarna dela upp jorden och tillhö-rande lägenheter mellan 3 av sina 6 söner. So-nen Anders fick hemmanet Hedsta N:o 6 och N:o 3 delades mellan sönerna Jonas och Per, vilka fingo vardera 7 öre i 1 penningland i skatt, Vardera hemmanslotten var åsatt ett pris av 1000 riksdaler banko, och sönerna hade dessutom vissa skyldigheter att uppfylla. Åt Per, som skulle bebo den nya obebyggda delen av hemmanet N:o 3, skulle en ny gård uppfö-ras. Föräldrarna skulle ha vissa mått livsmedel, ved och kläder. De yngre sönerna skulle av de äldre få jord och gårdar. Till dessa villkor, som ge upplysningar om dåtida bostäder m m, åter-kommer jag senare.
Den del av Hedsta N:o 3, som Per fick, den s k
Nygården, har sedan hans tid ideligen bytt ägare, under det att Jonas andel
förblivit kvar i släkten, Jonas Eriksson gifte sig första gången men Helena
Johansdotter från Hamre och andra gången med Margta Larsdotter från Fränö. I
första äktenskapet föddes sex döttrar och i det andra en dotter, Karin (f
1866), som övertog gården. Hon gifte sig med Lars Jons-son från Skarmyra.
Dottern Marta (f 1894), gift med Nils Larsson från Näset, ärvde gården, som
makarna bruka sedan 1936.
JORDEN
Som jag förut nämnt, vet man ej, när hem-manet först
röjdes, men av köpebrevet av år 1708 (se ovan) framgår, att det då
uppskattades till 14 öresland och 2
penningland. När man räknade jorden i öresland, tog man blott ej hän-syn till
arealen utan också till jordmånen. Man brukar för närvarande räkna med att 1
öresland i skatt motsvarar 4 tunnland god åkerjord för-utom skog. Enligt denna
beräkning borde ”Klockars” jord på 1700-talet ha omfattat un-gefär 56 tunnland.
Man kan med hjälp av bo-uppteckningarna få en uppfattning av hemma-nets storlek
och bärkraft om man ser på antalet husdjur på gården.
Från år 1751 finnes en bouppteckning, där husdjuren
räknas upp på följande sätt:
Chreatur
En
black häst 10 år gammal 150 daler
En
vit häst 14 år gammal 120 ”
1
ko Fromma 40 ”
1
d:o Tuggus
40 ”
1
d:o (oläsl.)
36 ”
1
d:o Sälta
40 ”
1
d:o (oläsl.)
36 ”
1
d:o ”
40 ”
1
d:o Blomstra 40 ”
1
d:o (oläsl.)
40 ”
1
gammalt får 3
”
3
unga d:o 7.16
3
lamb (oläsl.)
1
stort svin 30
”
1
gris 6
”
Gården födde alltså på den tiden 2 hästar och 8 kor.
Prosten Broman skrivet i sin Glysis-vallur: ”En ibland 100 bönder kan ega 2:ne
dragare.” Därav kan man sluta, att gården hör-de till de större.
I samma bouppteckning finnes även skör-den av spannmål och hö avgiven och, eftersom bouppteckningen är upprättad i oktober, är vär-det nog ganska exakt. Spannmålskolumnen ly-der:
”Spannmål och lin
14 pund lin à 8 penningar
6 ? linfrö
4½ tunnor råg à 24
”
16
” korn à 16 ”
2½ ” ärter
4
” blandsäd à 15 penningar
Höet är angivet i en särskild kolumn, som upptar en
detaljerad uppgift om höskörden från 15 olika täkter. Höets sammanlagda värde
var 404 penningar. Bland namnen på de olika täk-terna märkas: Lundåkern, vilken
var nuvarande torpet Lunden, Mon, nuvarande elevhemmet vid Forsa folkhögskola,
Gorkorna, trakten om-kring Hedsta anhalt, fortfarande med samma namn. I den
förut omtalade tingshandlingen från år 1752 får man veta, att vid gården då
vinterföddes ”2.ne hästar och 14 boskapskrea-tur utom får och getter”, och att
man då sådde ”4 tunnor i öppen åker, förutom det, som såd-des på svalarna”. En
bouppteckning från år 1774 visar, att man då hade ungefär lika myc-ket boskap
som 1752, Dessutom får man en uppgift om årsväxten, som efter vissa
utbetal-ningar in natura utgjordes av 3 t. råg à 48 daler, 11½ t. korn à 42
daler, 3 t. blandsäd à 25 daler, 1½ t. ärter à 48 daler, 27 lispund lin à 15
daler samt 21 gillingar svalhö à 12 daler samt 33 gil-lingar ängshö à 8 daler.
En gilling är ett rymd-mått för hö. Man talade t ex om en gilling skrinda, ½
gilling o s v motsvarande vissa pund hö. Ett lispund motsvara c:a 8½ kg.
Lin-skörden tycks alltså vara relativt stor. Det är av särskilt intresse att
taga närmare del av ovan-nämnda specifikation av höskörden, då utav den tydligt
framgår, att jorden låg mycket spridd. Att så skulle bli fallet, förklaras
därav att ägarna under tidernas lopp odlat upp mark, som de tyckte vara
särskilt lättodlad. Från år 1774 finnes i gårdsarkivet ett protokoll,
upp-rättat av nämndemännen Nils Larsson i Klång-sta och Nils Mattsson i Nansta,
som besiktigat de nyodlingar som dåvarande ägaren, kyrkvär-den Lars Larsson,
hade gjort på sitt hemman.
Protokollet
har följande lydelse:
Den uppodling, som Lars Larsson N:o 3 i Hedsta har
gjort vid sitt hemman som följer:
Nämligen
i Sörlyckan 29 famnar långt och 21 famnar brett av mycken skogshuggning och
dikning till sval, jordmån är mullblandad med lerbotten. I Norrlycka till sval,
31 famnar långt och 27 famnar brett av skog och stenbrott med dikning, jordmån
är mjäla. I Pikänge av en här-skärpa till sval 21 famnar långt och 19 famnar
brett med mycken skogshuggning, jordmån är mulljord. I Backen 33 famnar långt,
4 famnar brett till sval av en härbacke, jordmån är lätt-jord. I Tjärnänge till
sval 15 famnar långt, 6 famnar brett av en skärpa, jordmån är mulljord. I
Storänge till sval 38 famnar långt, 12 famnar brett av mycken skog, jordmån är
lättjord och en del lerjord. I Gorkorna till sval 18 famnar långt, 15 famnar
brett, av skog och tuvor, jord-mån är mäljord. I Tjärnänge till sval 43 famnar
långt, 18 famnar brett, av mycken skog, jord-mån är lättjord. I Brumsänge till
sval av en ”skjärpa” 26 famnar långt och 15 famnar brett, i samma äng 15 famnar
långt och 5 famnar brett, i samma äng
till sval av en ….. 22 famnar långt och 10 famnar brett, jordmån är
mulljord.
Norr i Backen till sval av en härskärpa 53 famnar
långt och 23 famnar brett, jordmån är lättjord. Alla dessa ställen äro genom
gammal äng och uppmätt i grannarnas närvaro. Som skedde den 12 sept. 1774
Nils
Larsson i Klångsta
Nils
Mattsson i Nansta.
Denna handling framlades sedan vid tinget och
odlingarna antecknades i rättens protokoll såsom tillhörande hemmanets odlade
jord. Då Hattarnas politik gick ut på att gynna jordbruket så mycket som möjligt,
vilket säkert var nödvändigt efter de hårda tiderna i början av 1700.talet,
erhöll ägaren rätt att till vidare ”njuta de beskrevne uppodlingarna utan
till-ökning i räntan”, d v s utan ökning av skatte-talet.
En förbättring med avseende på jordens fördelning
skedde genom storskiftet. Detta ha-de påbjudits år 1757 men nådde Forsa först
år 1788, såsom framgår av den kopia, som jag gjort såsom bilaga till uppsatsen
av ”Charta över inägodelningen uti byarna Harf och Hed-sta uti Forssa Sockn,
N.Helsingland och Gefle-borgs län; författad åren 1788 och 1789 af Jo-han
Ström.” Av denna karta och de handlingar, som höra till densamma framgår, att
hemma-net, som på kartan betecknas med litt.bg, fått sin inägojord förlagd till
ett betydligt mindre antal ställen, nämligen 8 platser, I samband härmed vill
jag nämna, att de olika färgerna betecknar åker, äng och sval. En avsevärd
ägo-splittring fanns emellertid ännu kvar och olä-genheterna härav bortföllo
först, då det s k ’la-ga skiftet’ påbjöds genom en skiftesstadga 1827, vilken
med några ändringar förnyades 1866. Förordningen om det s k ’enskiftet’ av år
1807 berörde aldrig Norrland eller Finland. Laga skiftet för Hedsta by
genomfördes först under åren 1894-1901. Även av denna karta bilägger jag en
kopia (Bilaga 2). Här är hem-manets jord betecknat med litt. C och inägo-jorden
är förlagd till endast två ställen, nämli-gen ett större gårdsskifte och en äga
i den s k Långsmyran c:a 2 km öster om gården.
Mellan storskiftet och laga skiftet skedde den förut
omtalade delningen av hemmanet, varigenom skattetalet gick ner till 7 öres 1
pgl från 14 öres 2 pgl.
Ehuru det är svårt att göra sig en uppfatt-ning av
gårdens värde på grund av de olika myntsorterna och svårigheterna att bedöma
undantagens värden, vill jag anföra de priser, som gården betingat vid
försäljning under de sista 200 åren:
Årtal Belopp Myntsort
1706 900 daler
kopparmynt
1751 1200 ”
1774 1400 ”
1804 111 riksgäldsmynt
1831 2000 riksdaler
banco
1887 8000 kronor
1933 38000 ”
GÅRDENS
BYGGNADER
För att man ska få en något sånär fullstän-dig bild av
livet på gården, bör man också veta, hur folket bodde. Planen (följande sida)
över gårdsbebyggelsen visar de olika byggnaderna inbördes läge före den stora
ombyggnaden om-kring 1910. Såsom det framgår av denna skiss, fanns det på
tomten ej mindre än 8 olika större och mindre hus.
”Harrstugan” användes vid högtidliga till-fällen, t
ex vid bröllop, begravningar och hus-förhör.
”Bryggstugan” var den mest centrala de-len av gården.
Den motsvarade nutidens kök men var dessutom sovrum. Där fanns den öpp-na
spisen och ett ganska stort antal sovplatser och där utfördes nästan allt
inomhusarbete. På ena sidan om detta rum lågo två kamrar, vilka oeldade
användes såsom sovrum. Och på den andra fanns en svale, från vilken man
kom till fähuset. Golven i
boningsrummen voro från 1880-talet, då Lars Jonsson kom till hemmanet, på ett
undantag när utan trossbottenfyllning.
”Fähuset” innehöll två båsrader. Foder-bord eller
krubbor saknades. Djuren stodo vän-da mot väggen och fodermedlen kastades in i
båsen från den stora mittgången. I ena hörnet fanns eldstad med murpanna och
öppen spis. Vattnet från brunnen leddes in genom väggen med en träränna.
Gödseln avlägsnades genom gödselrännorna och gluggarna till den nedanför
liggande gödselgropen.
Får- och svinhuset var beläget delvis un-der logen
och försett med snedtak.
I samband med stallet fanns ett större lider, som
beredde plats för selar, mindre åk-don och hösläde, vilken användes både som-mar
och vinter.
Häbbren förlades alltid något avsides på grund av
eldfaran och utgjorde upplagsplats för tröskad spannmål, mjöl, tunnbröd, torkat
och saltat kött, korv m m.
För att ge en föreställning om byggna-dernas
ungefärliga utseende har jag bifogat några fotografier från Forsa forngård i
Fränö. Den sista bilden är tagen hos ”Klockars”, där de gamla häbbrena äro de
enda gamla byggna-der, som finns kvar oförändrade.
Angående själva byggnaderna finns i gårdsarkivet ett
par handlingar, som lämna in-tressanta upplysningar. Ett papper från 1779 är
ett utdrag ur ett protokoll från tinget. Gårdens dåvarande ägare hade gjort
ansökan om att få uppsätta en ny sätesbyggning i stället för den gamla, som led
av stora brister. Häradsrätten biföll ansökningen. Dessutom tillägges:
”Vid timring och murning iakttages, hvad den av
Kongl.Majts för orten den 8 Aug. 1758 nådigast fastställda
byordningen uti 29, 31 §§ föreskriver. Äfvenledes att ej bark, runda eller
rötvuxna träd till dess täckande nyttjas. Med det vite 7§ i 1777 års
landstingsbeslut innehål-ler.” I ett förut omnämnt köpebrev från 1831, som
handlar om hemmanets delning är före-skrivet, att åt den av sönerna, som fick
den nya delen av hemmanet, den andre skulle ”uppföra och med yttre tak förse
Brygghus med 2ne kam-mare, mindre Bryggstuga, Svale och Fähus samt i
Brygghuset uppsätta vanlig Mur äfven-som å tjänligt ställe vid gården gräva och
fär-diggöra brunn.”
Enligt samma handling sörjde föräldrarna för de 3
yngre barnen därigenom att de före-skrevo, att de äldre sönerna åt var och en
av dem skulle upplåta jord samt ”uppföra och färdiggöra en Byggning av 8
knutar, 16½ alnar lång, 8 alnar bred invändigt samt 4½ alnar hög från Stenfoten
till väggbandet”. Man menade då en s k parstuga bestående av ett större rum
till vänster om förstugan, en kammare mitt fram och ett större rum till höger.
De 8 knutar-na markeras på vidstående figur:
JORDBRUKET
Vad själva jordbruket beträffar , kan man få en uppfattning därom genom bouppteck-ningarna. Spannmålens sammanlagda värde är genomgående större än höskördens, under det att proportionerna nu äro annorlunda. Vallarna buro nog jämfört med nutida förhållanden rätt litet gräs per ytenhet. Höfrö användes icke un-der 1700-talet, utan man nöjde sig med att spri-da ”hösalla”, d v s det avfall, som man kunde samla ihop på golvet, när ladorna tömts. Röd-klöver odlades icke förrän i mitten av 1800-talet. Anmärkningsvärt är också, att i boupp-teckningen av år 1744 ingen potatis finnes upptagen. Däremot finns på storskifteskartan av år 1789 en täkt, som kallas ”Peronslandet”.
Att döma av bouppteckningarnas listor över redskap
måste dessa ha varit få och enkla. Man plöjde, ”ålade”(d v s körde årder,
vilket redskap här stavas ”ålder”) samt harvade.
Plogarna voro byggda av trä och skodda i billen med
järn. Vid plöjningen hade man också rist för att lösgöra plogtiltan. Av övriga
redskap vill jag nämna en ”Järnskyffel”, som finns upptagen i 1774 års
bouppteckning men icke i 1751 års. Redskapen tillverkades säker-ligen vid
gården, mest av trä, men fyllde för-modligen ganska väl sitt ändamål. Så t ex
har långt in på 1900-talet gamla träplogar använts på myrjord, särskilt på
fäbodvallarna. Beträf-fande vinterkörboningen anmärkes i boupp-teckningarna
från 1700-talet särskilt, då ved-kälkarna äro skodda.
På skogsmarken, som icke ingick i skif-tena,
anordnades svedjeland. Veckan efter midsommar brukade man fälla träden, som
delvis tillvaratogos. Följande vår brändes området, jorden hackades upp med
”sothars-kor”, d v s ett slags krattor av smala ungtallar, på vilka de övre
grenarna kvarlämnats till 5-10 cm längd. ”Sothagar” upplades omkring
sved-jelandet och mot höstsidan såddes råg, som föl-jande år skars med
handskära. Svedjelanden erhöllo sina särskilda namn. Till ”Klockars” hörde t ex
”Brådska” och ”Klympa” i Kexbo, där gården har sin fäbodvall sedan mitten av
1800-talet, då skogen skiftades. Före denna tid hade hemmanet sitt fäbodställe
i Hästås, där ännu några Hedsta-hemman ha fäbodar.
Vid jordbruket användes även den kvinn-liga
arbetskraften i stor utsträckning. På kvin-nornas lott föll att taga upp säd,
räfsa hö (inga hästräfsor förekommo), plocka potatis, skörda humle och riva
lin.
HUSHÅLLSARBETET
Under det att matlagning och diskning nu för tiden taga mycket tid i anspråk voro de förr ganska lindriga och lätt undanstökade sysslor. Maten var ganska enkel och enformig och hy-gienen var ju ej på långt när så utvecklad som nu. Man åt ofta ur samma fat, var och en med sin träsked, som han sedan torkade av och hängde upp. I bouppteckningen från 1751 finns inga tallrikar, varken av trä eller porslin, upp-tagna och inte heller några knivar eller gafflar. Förmodligen hade man ändå trätallrikar och träkarotter. Sådana finnas ännu kvar i gården och dessutom ett stort antal mjölkflaskor och brännvinskaggar av trä. I bouppteckningen från 1754 finnas upptagna porslinssaker enligt föl-jande lista:
2 fat 4 daler kopparmynt
1 mindre 1 daler ”
1 krus 4 daler ”
1 skål 2 daler ”
36
tallrikar 18 daler ”
Tenntallrikar och tennfat funnos redan 1751, och
1754 fanns förutom tenn även silver-skålar och silverbägare. Dessa användes vid
bröllop och begravningar att lägga upp maten på. Prästen och andra högt
uppsatta personer fingo också äta med silversked, medan de and-ra fingo använda
trä. I mitten av 1800-talet började glaserade lerfat att komma i bruk. Ett av
dem som finns kvar har den gamla Hamre-stämpeln (Hamre, en by i socknen med
eget gammalt krukmakeri, nu sedan många år ned-lagt). Om de olika maträtternas
tillagning finns ingenting antecknat och recept från Forsa fin-nas ej heller
upptagna i Nils Keylands ’Svensk allmogekost’. Fru Marta Larsson har dock hört
mycket berättas om livet på gården av sin mor-mor och hon har bl a några recept
i minnet. Mest åt man pannkaka, välling, ärtsoppa, kött-soppa, pölsa och
strömming samt lutfisk vid jul, påsk och Mickelmäss. På söndagarna bru-kade en
av husets kvinnor stanna hemma från kyrkan och koka en stor gryta köttsoppa,
som skulle räcka i tre dagar. I slutet av veckan åt man strömming och välling.
En vanlig rätt var strömmingssoppa, som tillagades så att potatis-skivor och
bitar av strömming kokas med korngryn i vatten. Mjölk och mjöl tillsättas och
rätten kryddas med gräslök. På lördagskvällen åt man potatisgröt med fläsk. Det
som blev kvar stektes upp till söndagsfrukost. Potatisgröt tillagades på
följande sätt. Potatis kokades och stampades sönder. Mjölk tillsattes så att
det blev en tunn välling som avreddes med korn-mjöl och kokades tills det hela
blev tjockt. På helgdagsaftnar serverades risgrynsgröt. En an-nan vanlig rätt
var s k ystning, d v s välling som kokades av rå mjölk och vanlig mjölk tills
mjölken koagulerade och vällingen blev gry-nig.
När korna var på fäboden hade man sär-skilda rätter,
som tillagades utan färsk mjölk. En sådan rätt var survälling, som tillagades
av den grädde som man tagit undan innan korna drog till vallen. Grädden späddes
med vatten. Risgryn och råa potatisskivor tillsattes och det hela fick koka,
tills det blev simmigt. Mycket viktigt under sommaren var ’tjockmjölken’ d v s
tätmjölken. Den sattes tidigt i stora kop-parbårar. En regel var att tjockmjölken skulle sättas
medan isen låg på sjön.
Till de dagliga sysslorna hörde tillvara-tagandet av
mjölken. Den slogs upp i trätråg, av vilka gården enligt bouppteckningarna på
1700-talet ägde 2 dussin. Man skummade mjölken genom att hålla en visp för
kanten av trätråget och hälla ur mjölken. På 1800-talet ersattes dessa med
bleckkärl och år 1904 an-skaffades den första separatorn. Hemma på gården
gjorde man endast smör, men på fäbod-vallen både smör, ost och messmör.
Tidigast användes träkärnor, s k
stötkärnor, sedan hade man cylindriska kärnor av bleck av samma typ och
slutligen en mekanisk Glob-kärna med ut-växling. Numera har smörtillverkningen
på gården upphört och man hämtar sitt smör från andelsmejeriet.
Hösten var för kvinnorna en särdeles bråd tid. Då
hade man att tänka på den stora slakten, ljusstöpning, storbak, brygd,
brännvinsbrän-ning, potatismjölsframställning, förutom de lö-pande sysslorna för
dagen.
Slakten ägde rum i oktober. Det var årets enda stora
slakt och man kan förstå, att det måste vara stora kvantiteter kött, som
behand-lades för att fylla årsbehovet. I regel tog man vara på ett nöt, två
årsgamla grisar och 8-10 får (i början av 1860-talet). Redan vid 4-tiden
på slaktdagarnas morgon var det liv och rörelse på gården. Man tände i
alla eldstäder och satte på stora grytor att koka. All ränta kokades på en dag
och gjordes till pölsa och stångkorv, som hängdes upp på långa stänger i
häbbret, där man också hängde blodkorv och blodpalt. Le-vern saltades. När den
sedan skulle användas, vattlades den. Mest användes den till lever-korv, som
tillredes så, att man hackar levern fint. Kornmjöl, korngryn och uppblött
mess-smör tillsättes. Massan kokas i tygpåsar, som får tjänstgöra som
korvskinn.
Stora mängder av kött saltades ner. Låren av nötet torkades i bakugnen efter storbak.
Får-låren hårdsaltades tills på våren, då de hängdes upp i häbbret. Man behövde
minst 8 torkade fårlår, ty dessa voro förutom osten det enda so-vel man hade
till smörgås under sommaren.
Efter slakten stöpte man ljus av talgen. Vekarna
snoddes av linnetråd. För övrigt gick man tillväga på samma sätt som nu. Varje
gård skulle lämna dubbelt så många ljus till kyrkan som man hade öresland. På
dessa ljus nedlade man mer omsorg än på de övriga. Strax före jul hämtade
sexmannen i varje rote ljusen och lämnade dem till kyrkan.
Under året hade man två storbak, ett i ok-tober i
samband med slakten och ett i april. Ba-ket brukade taga tre dagar i anspråk.
Man ba-kade då tunnbröd en dag och annat hårt bröd i två dagar.
Tunnbrödet veks enkelt och hängdes lik-som
spisbrödet i taket på häbbret.
Efter skörden gjorde man malt i särskilda mälterier,
som funnos i några byar. Från ”Klockars” gick man till Bäck, där det fanns ett,
som stått kvar till helt nyligen. Mälterierna voro små hus, som voro försedda
med eldstad och torkollor. Man eldade så att det blev riktigt varmt i huset,
och fuktade kornet, som började gro i värmen. Just när grodden stack ut,
börja-de man torka kornet på ollorna, som voro ställ-da på en plåt över
elstadsmuren, och därefter maldes kornet till malt. I Bäck kallades mälte-riet
”Plåten” och namnet Plåtbacken på Bäck-vägen finns kvar, ehuru vägen lagts om.
Varje gård hade sin humleodling, som vanligen låg utanför byn. ”Klockars”
humlegård låg vid den s k Lappkällan i närheten av Långsmyra. Av malt och humle
bryggde man i en särskild, stor drickstunna dricka till alla helger och till
slåt-tern.
Vid tillverkningen av potatismjöl rev man potatis på
kvarnar av trä, försedda med rivjärn. Den rivna massan arbetades och slammades
upp i kallt vatten i ett stort kar. Mjölet samlade sig då på botten av karet.
Vatten byttes flera gånger, för att mjölet skulle bli rent och vitt. Sist
torkades, kavlades och siktades mjölet i fina skikt. Det grova, som blev kvar i
sikten, blev potatisgryn.
Med lin, vävning och sömnad hade man arbete nästan
hela året runt. Vid tillvaratagande av ullen hade man hjälp av dalkullor, som
kommo varje år och kardade och spunno. Dal-
kullor.
Dessa lärde också folket i trakten att sticka, en konst som inte är så gammal i
Häl-singland.
Efter linskörden, som kallas rivning, skulle linet
stråkas, d v s dragas genom en grov kam, så att fröhusen skulle falla bort.
Därefter sänkte man ned linet i en tjärn eller sjö, där byn hade sitt
gemensamma linsänke och lät det ligga några veckor för rötning. Genom denna
löstes bindämnet mellan fibrerna och det innanför liggande vedämnet i stammen
upp. Linet hängdes nu upp till torkning på gärdes-gårdarna, fortfarande bundet
i små kärvar. Därefter bröts och skäktades linet i ett skak-verk vid
Kyrkströmmen. Ett sådant skakverk innehöll en vattendriven träklubba, varmed
sambandet mellan tåga och ved ytterligare förstördes. Genom skäktningen vid det
stora skäkthjulet skildes det mesta av veden bort från tågan. Nästa process var
klyftningen, som verkställdes för hand med s k klyft och avlägs-nade de sista
resterna av veden. Sist följde häcklingen, först på grov och sedan på fin
häckel, ett handredskap av trä försett med en klunga spetsiga järntenar, som
finkammade linet och sorterade ifrån de korta fibrerna från de längre. Linet
var nu färdigt att spinnas. Man spann garnet i tre olika grovlekar, ”grovto”,
”mellan-to” och fint lin. Det, som spanns till sytråd, skulle vara extra fint
berett, så att trå-den blev jämn och stark. Allt arbete med för-beredelserna
för spånaden måste vara klart i början av november, då man började spinna
”grovto”. Som skulle vara klart före jul. Den övriga spånaden borde vara klar i
mars, då man började väva.
Först vävdes s k saluväv, d v s sådana vävar som,
genom utsedda försäljare ur bön-dernas egna led, skulle försäljas vid de större
marknaderna söderut. I mitten av 1800-talet var gårdens dåvarande ägare, Jonas
Eriksson, uppköpare. På sina resor måste han vara för-sedd med ett av länsman
utfärdat pass, som in-tygade förutom andra saker hans rättighet att sälja och
hans vederhäftighet. Vid återkomsten skulle han återställa sitt pass till
länsmannen. Jonas Erikssons liggare, som innehåller alla hans
affärsanteckningar, finns ännu kvar. Som synes, var försäljningen av linvaror
väl organi-serad. Saluväven utgjordes av segelduk, s k tältduk, buldan,
väggväv, lärft och ”dubbla-väv”. Buldan var en säckliknande väv. Av väggväv
gjordes två slag: en, som användes i stället för väggpapp såsom underlag för,
och en tätare, som direkt kunde målas med limfärg. Hos ”Klockars” finns ännu i
två rum gamla tapeter, som äro uppklistrade på väv. ”Dubblaväven ” var en smal
väv, som träddes med två trådar i solv och fyra i rör.
När saluväven var färdig, tillgodogsåg man gårdens
eget behov av tyg till sängkläder, linne och gångkläder. I slutet av maj skulle
vävningen vara avslutad, för att man skulle kunna boföra på Svantedagen, den 10
juni.
Den, av gårdens kvinnor, som var utsedd till bopiga,
hade en arbetsfylld sommar framför sig. Hon skulle ta vara på all mjölk, vakta
kor-na för björn och medan hon vaktade, sy allt lin-ne, som man vävt för gårdens
behov. Fru Lars-sons mormor har berättat, att hon en gång i sin ungdom i mitten
av 1800-talet råkade ut för björn när hon vaktade. Hon lyckades dock räd-da
både sig och sina kor. På fäbodvallen syd-des bl a de vackert rynkade och
broderade skjortorna till Forsa-dräkten och huvor till örn-gott i näversöm, d v
s ett slags hålsöm, som syddes sedan
man spänt upp linne på näver.
Vid behov vävde man av ullgarn de ran-diga
Forsa-kjolarna och vadmal till männens vinterkläder. Nöthår spanns även och
användes till färgglada hårtäcken i rosengång.
Karlarnas kläder syddes av sockenskräd-daren, som
kom en gång om året och stannade någon tid. På samma sätt infann sig
sockensko-makaren och lade sista handen vid det hembar-kade lädret samt gjorde
skor åt allt gårdsfolket.
Varje del av året var sålunda upptagen av sitt
speciella arbete, men man saknade inte hel-ler tillfälle till nöjen och
förströelser. Man samlades till rockstugor och lekstugor, och utom kyrkoårets
stora högtider firade man Mickelsmäss, då allt arbete med bärgningen skulle
vara avslutat, och då tjänstefolket fick frimåndag. Vidare firade man bogäspe
för ungdomen två gånger varje sommar: ”lillmid-sommar” 2 veckor efter midsommar
och ”ann-gångsmidsommar” 6 veckor därefter. De äldres påhälsning på vallen kallades
”kärringsöndag” och inföll första söndagen efter midsommar.
Denna sida av allmogens liv ligger emel-lertid
utanför planen för denna uppsats.
Nog levde allmogen i gångna tider ett arbetsamt och
strävsamt liv, men man kände säkerligen också lyckan av rotfästet och vid den
egna torvan. Genom direkt, eget arbete fyllde man sina behov och kände starkt
sitt beroende av andra. Jämför man jordbruket förr och nu, så finner man
visserligen oerhörda förbättringar i fråga om redskap och arbetsmetoder, men
också att den snabba utvecklingen haft menliga följder. Bonden är numer ej så
självständig som förr. Jordbruket har helt enkelt blivit ett affärsföretag,
beroende av en mängd yttre förhållanden, av vilka man förut inte hade någon
känning.
Hemmanet utgjorde förr en liten värld för sig och
säkerligen en trygg och lycklig värld.
/Annie Littmarck, f 1917, är dotter till Berta och
Henry Littmarck. Fadern var lärare vid Forsa folkhögskola. Han var med om att
starta Forssa Forngård och Hembygdsföreningen./
(Studiecirkeln
har inte haft tillgång till de bilagor som det hänvisas till i artikeln)
