Pelles postminnen

Mitt första möte med postjobbet fick jag så smått i skolåldern. Rumsta och Wålsta var på den tiden utan ordnad lantbrevbäring. Post-hämtningen gick på gångled. Varje hushåll var skyldigt att hämta posten en vecka var. På grund av att ortstidningarna utgåvos tisdag, torsdag och lördag skedde hämtningen tre dagar i veckan.

I granngården bodde ett äldre par, som överlämnat jordbruket åt släktingar och levde på s k undantag. Hustrun låg till sängs och mannen gick med käpp. Båda var i 75-80-årsåldern och kunde ej själva fullgöra post-sysslan, utan lejde mig i stället.

Då var det att ta rotens gemensamma egendom, postväskan, på cykeln eller sparken och bege sig till Forsa järnvägsstation. I väskan låg då den förra turens avgående brev. På sta-tionen gick man så fram till luckan och begär-de att få Rumsta- och Wålstaposten samt läm-nade de avgående breven. Så var det att lägga posten i väskan och åka tillbaka.

På den här tiden fanns inga postlådor, utan vissa gårdar fungerade som inlämningsställen. Först gick man in hos Jönssons som tog hand om posten till södra delen av Rumsta, den så kallade ’Sör i hagen’. Nästa anhalt var Petters, där man lämnade Rumstaposten ’ner i byn’. Sedan gick man in hos Stenmarks med en del Wålsta-post. Sista inlämningsstället var Mic-kels eller Boijs, som det sedermera kallades. Där lämnades resten av posten till Wålsta samt Gärdsängsposten och post till två gårdar beläg-na i västra delen av Rumsta by, där även JoMats besöktes. Hos alla ställena tog man med sig eventuella inlämnade avgående brev som fick ligga i väskan till nästa posttur.

Jag kan säga att jag tyckte det var en trev-lig sysselsättning och det bidrog kanske till att jag senare i livet med glädje kom att ägna mig åt att jobba åt Postverket.

År 1934 ordnades med lantbrevbäring. Lbb-linjen utgick från Forsa järnvägsstation och omfattade delar av Norrviksta samt folk-högskolan, Bäck, Berglock, Bäck igen, Hedsta, Harv, Rumsta, Wålsta, Gärdsänget och åter till järnvägsstationen för avgående brev och redo-visning.

Eftersom det var dåliga tider med depres-sion och ont om arbete blev det konkurrens om jobbet av flera sökande. Det blev drängen i granngården, Gunnar Thimper, som blev an-ställd. Då detta var ett deltidsjobb med tre turer i veckan, kunde han sköta sin drängtjänst jäm-sides. Själv kunde jag ej söka tjänsten, efter-som åldersgränsen var 18 år, och jag detta år skulle fylla 16.

Så småningom började ortstidningarna utkomma varje dag och då blev också post-turen daglig.

Under krigsåren med dess många inkal-lelser till militärtjänst var det i regel fällskräd-dare Mattsson från Stavåker som ryckte in som vikarie för lantbrevbärare i Forsa.

Nu hade Gunnar Thimper genom gifter-mål blivit bosatt i hustruns föräldrahem i Norr-bobyn, ett litet jordbruk som han och hustrun så småningom övertog. I början av kriget fanns ingen bensin att köpa och då fick Gunnar det kämpigt att sköta postjobbet i Forsa. Det berät-tas att han åkte cykel till Delsbo järnvägssta-tion, tog tåget till Forsa, hade en annan cykel där som han använde på postturen och så blev det tåg till Delsbo samt därifrån cykel hem till Norrbobyn igen.

Så småningom fick han bensintilldelning och skaffade sig en motorcykel. Vid den tiden var det ovanligt kalla vintrar och att åka motor-cykel mellan Norrbobyn och Forsa blev nog också många gånger ganska påfrestande. Se-dermera köpte han en liten Ford Anglia och färden till och från arbetsplatsen kom därefter att bli betydligt behagligare.

År 1947 behövde lantbrevbärare Bror Svensson en semestervikarie på linjen Sör-forsa-Lumnäs. Erik Andersson i Rumsta, som börjat vikariera för Gunnar Thimper ibland, var tillfrågad men hade förhinder, och jag blev erbjuden jobbet. Jag ägde en lättviktsmotorcy-kel, som jag tänkte använda. Men som ingen frampakethållare fanns på den och den stora väskan skulle sättas baktill, blev det ganska baktungt och vingligt och efter några dagar övergick jag till vanlig trampcykel.

En penibel situation inträffade en av de första dagarna, då jag använde ’lättviktaren’ som fordon. Just som jag stannade vid första postlådan, som var ”Västnängs” i Skarmyra för att lämna en tidning, vinglade det baktunga ekipaget till. För att återvinna balansen stödde jag mig med handen mot postlådan som var belägen vid kanten av ett ganska djupt dike. Pinnen vid vilken postlådan var fastsatt gick plötsligt av och jag blev liggande med benen fastlåsta vid lättviktaren och med huvudet neråt mot dikets botten i farlig närhet av det där rin-nande vattnet. Efter att ytterst försiktigt ha lyckats lösgöra benen kunde jag vända mig och komma ur den besvärliga situationen.

En vinterdag råkade jag ut för ett kraftigt snöfall. När jag kom till Rödmyra där jag hos Bengt Eliasson brukade rasta och äta matsäck hade det blivit över en dm snö och således o-möjligt att fortsätta färden med cykel. Då hade man rätt att leja taxi. Jag ringde och Gustav Gummesson anlände med sin bil. Sedan gick färden tills vi kom till Ransta där bilen fastna-de i snön. Ingen människa fanns hemma i går-den. Men i stallet stod två kraftiga ardenner-hästar. Vi letade reda på ett par skaklar och en kedja. Jag gick in i stallet och tog ut den ena hästen, selade på den, spände för och körde loss bilen ur snödrivan. Sedan ställdes skaklar-na och kedjan tillbaka på sina platser och häs-ten selades av och stallades in igen. Postturen fortsatte sedan utan incidenter. Tilläggas kan att ingen i gården visste om detta tilltag, förrän jag långt därefter omtalade detta för dem.

Under 5 års tid, från 1947 till och med 1952, vikarierade jag när Bror Svensson hade semester och när han var sjukskriven. Nu hän-de det också att jag fick vikariera för Gunnar Thimper.

På nyåret 1953 hade Gunnar Thimper tröttnat på den långa vägen till och från post-jobbet i Forsa och sade upp sig. En bidragande orsak till detta var väl också att han och hust-run övertagit svärföräldrarnas jordbruk samt utökat detta med arrenderad jord. Uppsäg-ningstiden var 3 månader, men Gunnar tog tjänstledigt och jag vikarierade för honom un-der den tiden. Tjänsten ledigförklarades, jag sökte den, och blev anställd. Den 1 april 1953 började jag som ordinarie lantbrevbärare på lbb-linjen Forsa-Gärdsänget. Linjen var 17 km lång, men eftersom jag bodde i Wålsta så blev det 1 mil extra till och från Forsa station. Cy-kelturen blev alltså 27 km om dagen. 1956 köpte jag mig en ”Folka” och sedan brukade jag byta fordon hemma och kunde förkorta cykelturen med bilåkning sista milen.

Detta pågick i nästan 9 år, på 2 månader när, för den 30 oktober 1961 gick lantbrevbä-raren i Sörforsa, Bror Svensson, i pension och då företog Postverket en rationalisering. Posten i Forsa järnvägsstation lades ner och överflyt-tades till Sörforsa. Vi två lantbrevbärare, Hans Imberg, som tjänstgjorde Forsa-Nansta, och jag, fick följa med till Sörforsa. Lbb-linjen Forsa-Gärdsänget delades upp och lades till de återstående två linjerna. Hans Imberg fick sin linje utökad med byarna Norrviksta, Rumsta, Harv, Wålsta och Gärdsänget samt delar av Hedsta, medan Bäck, Folkhögskolan, resten av Hedsta samt Berglock lades till Bror Svenssons linje, som jag fick överta. Vi lantbrevbärare fick nu ställa in cyklarna och åka i stället. Job-bet blev nu lite lättare, kanske fysiskt sett, men postmängden ökades dramatiskt. I omkring 20 år fortsatte jag att åka kring Bäck och Hedsta samt runt sjöarna i södra delen av socknen.

Som lantbrevbärare får man en god kon-takt med folket efter linjen och blir nästan som familjemedlem.

Jag har många trevliga minnen av angenä-ma kaffestunder. Pensionsdagarna blev man alltid bjuden på mat. Om bilen någon gång strejkade ställde alltid någon bilägare upp med skjuts så att jag kunde fullgöra turen. Hade man ärende in i en gård där någon fyllde år så blev det alltid kaffe och en tårtbit.

Så småningom utökades jobbet med en viss social funktion. Om man märkte att posten låg kvar ohämtad i postlådan hos någon äldre pensionär och man visste att vederbörande ej var bortrest skulle man gå in och kontrollera att ingenting hade hänt. Några pensionärer med rörelsehinder fick posten inburen i bostaden varje dag.

En pensionsdag då jag kom in till ensam-boende bonden Jonas Jonsson in Stenbo fann jag honom liggande på golvet framför kökssof-fan, oförmögen att resa sig, troligen drabbad av hjärnblödning. Han kunde emellertid tala och ville att jag skulle hjälpa honom i säng vilket var mycket jobbigt, då han var en ganska stor och tung person. Jag frågade honom om jag skulle ringa efter ambulans, men enligt hans önskan ringde jag till hans vän Folke Larsson i Björkmo och satte honom in i situationen, var-efter jag måste fortsätta mitt avbrutna arbete.

Senare fick jag veta att sedan Folke anlänt till Stenbo kom även Erik Nilsson i Västanäng dit. Han visste att ”Jonke i Stenbo” brukade fa-ra till Forsahallen och handla mat den dagen och fattade misstankar att allt inte stod rätt till, när han inte såg någon Jonke fara förbi.

Sjuksköterskan ifrån Sörforsa kom även till Stenbo på rutinbesök och hon ordnade am-bulansfärd till sjukhuset i Hudiksvall. Folke Larsson meddelade per telefon dottern och må-gen i Stockholm vad som hänt.

Någon längre och stadigvarande vistelse i Stenbo blev det nog härefter inte för Jonas. Dottern med familj flyttade hem, och då kunde Jonas vid permission från sjukhuset i Hudiks-vall vara i Stenbo kortare perioder.

En annan gång när jag skulle lämna post hos Per Andersson i Berglock såg jag att han låg framstupa vid postlådan. I tron att han hade något att bestyra startade jag och for vidare, men efter några meters färd slog det mig att han låg i en egendomlig ställning och fann det bäst att backa tillbaka och kontrollera läget. Han låg likadant. Han kunde tala och medde-lade mig att han inte förmådde stiga upp. Jag hjälpte honom på fötter och höll i honom. Så fick jag syn på hans son Janne på gårdsplanen, anropade honom och han kom och hjälpte hem sin fader. Per Andersson kryade på sig, så det var nog fråga om en lindrigare hjärnblödning.

En lördag hade jag ett paket som skulle till ett ungt par från Stockholm som flyttat in i en gammal gård i Bäck. Då paketet var stort och skrymmande ville jag förvissa mig om att någon var hemma i huset. Alla dörrar var olås-ta så jag kom in i det stora köket. Där fanns en stor bakugn som dolde dörren till en kammare mitt emot farstun. Men ingen människa syntes till. Då jag med hög röst frågade om någon var hemma, dök plötsligt en spritt naken ung flicka upp bakom bakugnen. Lätt chockad meddelade jag mitt ärende och gick ut för att hämta pake-

tet. Då jag kom in igen med detta, hade flickan klätt på sig en gammal militärpäls. En något bisarr upplevelse kanske.

En dag i slutet av 70-talet fick jag och några kolleger inom postverket åka till Söder-hamn och ur regionchefens hand mottaga guld-klockor för ”nit och redlighet i rikets tjänst”. Tyvärr förlorade jag klockan, då en brand drabbade mitt hem i början av januari 1990.

Så kom då den 30 oktober 1981 då jag gick i pension och blev vederbörligen avtackad och uppvaktad av postmästare, fack och arbets-kamrater med blommor, ljusstakar och presen-ter. Ävensom blev jag ihågkommen av abon-nenterna vid postlinjen.

Det var med blandade känslor jag avgick från mitt trevliga jobb, då jag förstod att sak-naden skulle bli stor. Men då jag haft förmånen

Elektriciteten

Från början och i långliga tider var som bekant träet den dominerande värmekällan. Från skogen hämtades materialet, som bestod av ’rens’, torrakar, sämre träd och dylikt. Ved-hanteringen var ofta ett omfattande arbete un-der året på gårdarna. De fina och växtkraftiga träden sparades framför allt till husbyggen, vil-ket våra gedigna timmerhus vittnar om, men även till broar, sågade bräder m m. Den gamla kyrkbron över Kyrkströmmen var av trä ända in på 1920-talet. Ännu senare var bron över Lundströmmen av trä. Många fler exempel finns. – Broarnas historia fordrar ett eget kapi-tel. Men för att återkomma till ämnet och ru-briken: elektriciteten, kan nämnas att den så småningom infördes i Forsabygden omkring 1910-20. Omkring 1917 byggde Lunds Kvarn AB ett elverk i Lundströmmen och till en bör-jan levererades ström till omkringliggande be-byggelse och åt Tövsättershållet. Sedermera byggdes ledningen fram till Hedsta, med trans-formatorer i Berglock, Bäck och Hedsta. Efter något eller några år utvidgades nätet till Norr-viksta och Prästgården.

Eftersom det rådde krigs- och kristider fanns ej fullödigt material att sätta in. Led-ningarna bestod t ex av järntråd. Men nya och strålande tider kom, då rödlökarna och foto-genlamporna byttes ut mot klart lysande glöd-lampor. Nu på 90-talet har det ju gått så långt att vi frossar i el. Nu nöjer vi oss ej med mån-sken på vägar och uteplatser eller en sparsam-mare användning av energin, men för att ha denna höga ’standard’ skall vi betänka att vi är beroende av den giftiga och dödsbringande kärnkraften.

Per Franck, Hedsta

Järnvägen Hudiksvall-Forsa

Mycket folk är samlat vid järnvägsstatio-nen i staden. Lokomotiven har dekorerats med flaggor, fartygen i hamnen flaggar, skott kom-mer från kastellen och fartygen. Plötsligt hörs ångvisslans genomträngande ljud. Det är tidig morgon den 16 juli 1860 och invigningen av världens nordligaste järnväg, sträckan Hu-diksvall-Forsa, är det som röner det stora in-tresset. Passagerarna tar plats i vagnarna och det bär iväg med flygande fart över Håsta-udden, Åvik, genom skogslandskap, för att åter komma fram till odlade marker. Kyrksjön och Forsa kyrka närmar sig raskt och snart är man framme vid Forsa järnvägsstation, efter att ha åkt den omkring 10 km långa sträckan. Tåget stannar, människorna strömmar ut. Landshöv-ding Prytz träder fram och förklarar banan öppnad för trafik, därefter följer tal av bruks-patron Schmidt, överste Modig m fl.

En bidragande orsak till det tidiga järn-vägsbygget var att ägarna till de två järnbruken i Srömbacka och Hedvigsfors på 1840-talet ha-de planer på en sjöförbindelse mellan Dellens utlopp genom Näsviken, Rolfstaån, Forsasjö-arna till Iggsjön och därifrån ett järnvägsspår till Iggesund.

De styrande i Hudiksvall insåg vilken be-tydelse detta skulle få för Iggesund som sjö-fartsort. Hudiksvall, som hade en livlig sjöfart, var bl a lossningshamn för malm som trans-porterades vidare med hästforor över Hallbo och med pråmar över Norrdellen till de två järnbruken. I detta skede kom planerna på att anlägga en järnväg från Hudiksvall till vatten-draget ovanför Forsa kyrka. Den 23 april 1858 bildades Hudiksvalls JärnvägsAktiebolag.

Järnvägstrafiken blev från början en god affär, det fraktades både malm och trävaror. Godstrafiken var livlig, 1868 omnämner Hu-diksvalls Veckoblad att där gick 40 tåg (20 tåg-par) per dygn. Persontrafiken inskränkte sig däremot till 2 tågpar per dag. Att resa med järnvägen kostade åren 1865-1869 i första klass 60 öre, i andra klass 45 öre och i tredje klass 30 öre. Barn under tolv år åkte för halva priset. Om söndagarna bedrevs ingen trafik, ej heller under vinterhalvåret. Järnvägslinjen ut-ökades 1875 till Näsviken för att 1888 vara framme i Ljusdal, där Norra stambanan mötte. 1959 elektrifierades Dellenbanan.

Under järnvägstrafikens tidiga år förekom ofta att gräsbränder uppstod. En skogsbrand inträffade den 2 juni 1876 då ett område på 45 tunnland 30 kappland totalförstördes strax ös-ter om nuvarande Vägförvaltningens område i Hedsta. En stämningsansökan från markägare i Harv och Hedsta ingavs den 14 oktober samma år med krav på 805 kronor 62 öre jämte ränta och rättegångskostnader. Ersättningsanspråken beviljades med 20 kr per tunnland. Området kring järnvägen var försett med stängsel och vid korsning med väg var grindar uppsatta. Dessa voro i bruk till in på 1900-talet, då de utbyttes mot ljus- och ljudsignaler.

Det var även vanligt att banvakterna hade ett par kor. Fodret till dessa skördade man efter banvallarna. Larsson var den siste på Hedsta-sträckan.

Daglig inspektion av järnvägsspåret gjor-des av banvakterna. Sträckan var uppdelad på tre banvaktssträckor, Medskog, Hedsta och vid Kyrkströmmen i Forsa, var och en med ett bo-stadshus åt banvakterna. Den nu 92-årige f d banvakten Erik Sandström kan berätta att han 1941 kom fram till Forsa efter att tidigare ha tjänstgjort på sträckan Hoting-Sollefteå. En bi-dragande orsak var att Sandströms hustru kom från Via och han kände trakterna häromkring. Forsa hade också en bättre skolgång. Han kan också berätta om de stora virkes- och gods-transporterna under krigsåren. Persontrafiken var också betydande, särskilt under höstmark-nadsdagarna då det gick långa tågsätt in till sta-den. Vedeldningen under krigsåren orsakade många gräsbränder.

Rationalisering med indragningar gjorde att banvaktssträckan Hedsta utökades från Hu-diksvalls första växel till Forsa station. Vid slu-tet av sin tjänstgöring tjänstgjorde Sandström som arbetsledare, med reglerad arbetstid, sträc-kan Hudiksvall-Delsbo. När han tänker tillbaka på sin tid som banvakt anser han att det varit ett fritt och omväxlande arbete. Banvakter på Hedstasträckan under 1900-talet har varit Lars-son, Flodman, Sandström och Svensson. Sta-tionsmästare Ragnar Johansson var den siste som tjänstgjorde på Forsa station. 13/1 1985 lades persontrafiken ned och under hösten 1986 gick det sista godståget, lastat med virke från Östernässågen, till hamnen i Hudiksvall.

Jonas Nilsson, Hedsta

Minnen från Hedstaskolan

Holger Eriksson är född 1901 och en av de elever som tillhörde första årskullen barn som gick i nya småskolan uppe på Hedsta-backen. Han bodde då med sina föräldrar Erik och Katrina Mårtensson samt sina syskon i Ystigården, Vålsta.

När Holger skulle börja var småskolan klar, men folkhögskolan behövde lokaler ty det hade blivit bestämt att den skulle förläggas till Forsa. Småskolan fick då vara kvar ett år till i de gamla lokalerna i Bäck, i ett rött hus där vårdhemmet byggdes, där det nu är bensin-station.

Det var lång väg för en förstaklassare att gå från Vålsta till Bäck, men under sitt första skolår fick han bo hos sin syster och svåger, som var prästarrendatorer och bodde vid kyr-kan. År 1928 började man med skolskjutsar här i Forsa, till en början med häst.

Det var Klara Olsson som var lärarinna och hon med familj hade även bostad där i Bäck. När Holger började sitt andra år blev det i nya småskolan uppe på Hedstabacken. Folk-högskolans nya hus var då klart och skolan i Bäck blev nedlagd. Han bodde då hemma i Vålsta och lärarinnan Klara Olsson med familj hade lägenhet på övervåningen i Hedstaskolan. Man började kl 9 och slutade kl 2 och första samt andra små gick tillsammans.

Man kom in i skolsalen genom att först gå uppför en stenbro. Man kom sedan in i en liten förstuga, därefter omklädningsrummet där det var en svart kamin med en vedgrav, väggfasta bänkar runt väggarna samt hyllor. I skolsalen var det två bänkrader, man satt två och två. Framför Holger satt Märta Palm, Hedsta, och Bricken Mickelsson, Berglock. Holger hade som bänkkompis Wo1rad Svedin. Bänkarna hade lutande lock med en fördjupning för bläckhornet. Längst fram i skolsalen var det en stor svarta-tavla att skriva på och när man skul-le sudda bort användes hartass. Skolbarnen ha-de små griffeltavlor att lära sig skriva och räk-na på. För att få varmt i skolsalen var det en stor svart kamin som fröken skötte om att elda i. Varje morgon började med morgonbön och en psalm, ofta blev det ’Din klara sol går åter upp’. Det fanns ingen orgel så fröken tog upp psalmen och barnen följde med så gott de kun-de.

Pojkarna var klädda i kortbyxor (tills de konfirmerades) som gick nedanför knä, på vin-tern hemstickade tjocka strumpor. Holgers mamma brukade leja en tant som hette Anna Lövling i Hög att sticka strumpor och vantar åt dem. Strumporna knäpptes fast i strumpeband som var fastsatta i ett livstycke. Holger och hans syskon brukade ha röda flanellivstycken som deras mamma sydde. Pojkarna brukade ha en bussarong samt en vegamössa med blank hård skärm på huvudet och på fötterna grova skor. Flickorna hade alltid förkläde över klän-ningen.

Det var ju ingen skollunch utan man fick ha mat med sig. Holger kommer ihåg att han brukade ha pannkaka eller fläsk på brödet och mjölk i en flaska med patentkork på. Konrad Forsberg och Holger brukade byta matsäck ty Konrad hade smörgås med köpelimpa med syl-ta och korv på – de hade affär i Norrviksta – och båda tyckte att den andres matsäck smaka-de bättre.

Som skolväska hade man ryggsäck med hårt material i sidorna. De hade en timmas middagsrast och rasterna mellan lektionerna var 10 minuter. På rasterna brukade man leka på skolgården eller mot skogen. Man letade glasbitar, kottar och pinnar som barnen gjorde djur och ladugård (fejs) av, och glasbitarna fö-reställde koppar eller tallrikar. När det var slut på rasten ringde fröken i en handklocka. Ibland kom en tant som kallades för Skåla till skolan och sålde bullar för 2 öre styck och skorpor för ett öre. Hon hade en blå korg med lock på båda sidor om grepen.

Om det var före på vintern brukade Hol-ger och några av skolkamraterna som hade samma skolväg en bit åka stakkälke – Isaks-pojkarna och Valter som bodde bakom Petters i Rumsta och Woldrat Svedin, Sörihagen i Rumsta.

I juni 1957 stängdes dörren för byskolan på Hedstabacken och om Holger var en av eleverna när småskolan startade på Hedsta-backen, så var Ingrid Sjöberg (f Andersson), Hedsta, ett av de barn som gick sista året där, ty andra klassen fick hon gå i Lunds skola.

Holger Eriksson berättar för Anna-Caisa Nilsson, Klockars, Hedsta

Pelles postminnen

Elektriciteten

Hudiksvall i mars 1993

Per Nilsson, Wålsta

När elektriciteten kom till byn

Järnvägen Hudiksvall-Forsa

Minnen från Hedstaskolan