[ Inledning ] [ Skatteboken för Hälsingland år 1542 ] [ Pelle Post ] [ Trossboden ] [ Soldat ] [ Amerikabrev ] [ Nöjen ] [ Bota folk ] [ Linodling ] [ På gårdsbesök ] [ så att den snabba utvecklingen haft menliga följder ] [ somrar på 1930-talet ] [ Gruvan ] [ Tidningsnotiser och annonser ]

 

Birgitta Nilsson Wassgren, Harv

 

 

 

 

 

 

 

 

   

Linodling omkring 1918-1925 på Norrgården, Hedsta

 

Sådden

Linet skulle sås på en plöjd hösval (hövall, ej för gammal). Farfar betrodde ingen annan att så lin, så jag fick börja mycket ung och hjälpa honom. Han var handikappad. Först skulle pinnslon användas för att det skulle bli fin mylla. Sedan tog han en harv som kallad fyrkantharv som skulle användas för att få en riktigt fin mylla. När det var färdigkört så kunde sådden börja. Det gjorde han själv för det var ingen annan som kunde, trodde han. När det var sått så skulle det harvas över med fyrkantharven så fröna kom ner i myllan, därefter vältas över med en trävält.

 

Skörden

När linet var moget i slutet av augusti skulle det rivas. Det utfördes av gårdens folk och ett par lejda fruntimmer, Cilken Andersson (Tall-Cilken) och Karin Andersson (Palms Kare). Det gick så till att man rev i en handel, som man lade i en kåsa, som skulle bestå av 10 stycken handlar. En handel var vad som gick i handen. Kåsan ställdes upp på roten med knoppen upp för torkning. Efter någon dag kördes de in på logen för stråkning. Två stycken satt på en stråkbänk mot varandra och drog linet genom stråken så knoppen skildes från linet. Två stycken satt och band mindre kärvar (fetsjar). När stråkningen var klar skulle linet rötas.

 

Linets rötning

Vi brukade röta linet i Lillmyra, belägen uppe vid Hedsta skola nedanför Lillmyrsberget. Den är nu igenväxt. Det var uppgrävt två fyrkantiga bassänger som vi lade ner linet i, med brädor ovanpå som vi rullade sten på till tyngder så vattnet gick över. Efter 10-14 dagar var linet rötat och dags att tagas upp. Proceduren fick göras i motsols ordning. Stenar och bräder bort, linet upp. Det fick ligga och rinna av en dag. Därefter hämtades det med häst och kärra för att hängas på torkning på hagarna efter bygatan, Efter 7-8 dagar fick vi sno, vända, sära på kärvarna så att de skulle torka bättre. Om c:a 14 dagar var det färdigt för inkörning vid skaplig väderlek.

 

Linberedning vid Sörskaka 1918 (belägen vid Lundströmmen)

Linet lastades på två lokärror för befordran till skaka. Jag skulle få följa med. Det var pappa, far-far och så Tallcilken och Palmkare, som skulle skäkta linet. Inne i skakan fanns en stor klubba som drevs av ett vattenhjul. På andra våningen var svärmarna belägna.

Så var det tid att öppna dammluckan och vattnet strömmade fram till vattenhjulet som sakta bör-jade röra på sig. Efter en stund var farten som den skulle vara. Då lade pappa linkärvar under klubban, tog bort spärren och klubban började gå. Han vände på kärvarna så det mesta av linhalmen gick sön-der. Det kallades att dänga linet

När det var färdigt skulle det bruggas (bråkas). Det gjorde farfar. Det gick så till att han tog en tjest, gnuggade den med händerna på mitten så det blev en liten bit på mitten som vart ren från lin-halm. Så bar han upp det till andra våningen till fruntimren för skäktning. Skakan var två hjul som bestod av spjälor som snurrade runt. De satt vid var sin svärm, förde i strået, en handel, för att halmen skulle slås ur och lintågan blev kvar. Avfallet, linagnar, brukade de lägga som fyllning mellan golv.

För att bli garn är det många arbetsmoment till, klyftning, häckling, spinning, blekning.

Erik Persson