[ Inledning ] [ Skatteboken för Hälsingland år 1542 ] [ Pelle Post ] [ Trossboden ] [ Soldat ] [ Amerikabrev ] [ Nöjen ] [ Bota folk ] [ Linodling ] [ På gårdsbesök ] [ så att den snabba utvecklingen haft menliga följder ] [ somrar på 1930-talet ] [ Gruvan ] [ Tidningsnotiser och annonser ]

Gruvan

Årsredogörelse.

Undertecknad får inför Forsa gruvinträs-sänter härmed avgiva följande redogörelse för det gångna året 1929.

Den 15tonde april lastades diamantborren för Ängebo. Vintern tycktes då vara förbi. Den 19tonde var det klart för borrning, men då bör-jade svårigheterna. En 270 meters vattenled-ning hade utlagts för spolvatten. Vintern kom igen med snö och kyla, så att vattnet frös till is i ledningen, samt vattenbassängen otät. Efter en veckas ihärdigt arbete med tätning av bas-sängen, samt få isen ur vattenledningen kunde vi börja med borrningen. På 4 meters djup ha-de vi fin järnmalm, men sedan förlorade vi malmen fick då i stället kvarts och granit hela vägen ned till 49 meters djup. Vid detta djup låter jag stoppa borrningen och kallade styrel-sen till sammanträde den 18/6 och medelade resultatet av den analys jag fått från Härnösand station. Provet var taget från 20 till 35 meters djup och är, säger analyserna, fullständigt vär-delöst. Styrelsen gav mig då order att göra ett försök i en myr nere vid bergfoten. Detta lät jag verkställa med jordborrning. Vid 5 meters djup tycktes som vi stod på hällan. Diamant-borren träddes ner och uppsattes och borrnin-gen började. Efter en halv meters borrning gick borren igenom berget. Detta var nu en lös sten men innehöll nästan rena järnet, vi företog sprängningar men det ville inte lyckas att kom-ma längre ner än till 7 meters djup. Så gjordes två nya jordborrningar straxt intill den förra men med samma resultat; att stöta på löst berg men godset visade alla färgarter. Då laddade vi ett skott på ½ kilo. När skottet brunnit av åkte ytterligare ett stort lösberg på, som omöjlig-gjorde att fortsatta arbetet på denna plats. Vi hade då gjort en jordborrning på 21½ meter. Det gods vi fick sände jag till Härnösand för analys och lyder sålunda ---. Nu flyttade vi cirka 35 meter längre ut på myren och gjorde ett nytt försök. Vid 9 meters jordborrning träf-fade vi på hällan och borrningen kunde begyn-na. På 25 meters djup hade vi där ej träffat nå-gon malm. Då gav jag order att borren skulle rivas om vi skulle ha fortsatt borrningen så ha-de inträssänterna måst gjort nya insatser. Detta ville jag spara inträssänterna ifrån för i år samt att jag ej heller ville gå ned på större djup när jag icke såg någon malm där utan inträssänter-na skulle själva få besluta om detta. Vid styrel-sesammanträdet den 18/6 beslutades det, att jag skulle göra upp kontrakt med Lars Olson från Fredriksfors om diamantborrning i Käll-sjö, Delsbo. Lars Olson hade ju i februari fått ett förslagskontrakt som Olsson godkänt, samt väntat på oss sedan i början av juli. Den 25 augusti medelade jag Lars Olson att borren fick hämtas den 29 augusti, ifall Olson kunde ordna upp i enlighet med kontraktet och detta lovade Olson den 27/8. Men den dagen ringer Olson upp mig och medelade att två av hans inträssänter ej var hemma så att någon uppgö-relse ej kunde ske den dagen när Olson skulle göra upp med mig i Ängebo den 29 när dia-mantborren hämtades samt att Olson skulle ha en lastbil med sig. Olson kom med sin lastbil, men sade sig för närvarande icke kunna lämna mer än 500:kr. Då vägrade jag att lasta borren. Lars Olson gjorde att annat förslag att om jag lastade borren, så skulle Olson ordna upp sa-ken när han for förbi sitt hem i Fredriksfors, när vi var så misstrogna, uttrycker han sig. Det hela var ju en stor lögn, bara för att få borren i väg. Vi hade ju borr framme vid vägen och därifrån måste han. Jag tog då dessa 500:kr i säkerhet, för att kunna flytta från Kälsjö när jag ville, om inte Olson ordnade upp enligt kontraktet samt medelade Olson att betala den kostnad som då uppstod. Lars Olson lovade detta inför 3 mans vittning och tillade att han ju lämnat 500:kr och detta bör ju räcka. Vi trodde nästan att Olson skulle ordna upp saken när han for förbi i Delsbo, så jag låter dem las-ta borren. Jag sände Jonas Forss med Olson för att se om Olson i sin hembygd verkligen gjorde vad han försäkrade oss i Ängebo, nämligen att skaffa pengar och borgen så att också jag kun-de teckna kontraktet. Lars Olson brydde sig ej om sitt löfte, utan gick in i sitt hem och spisade middag samt fortsatte till Kälsjö. På detta sätt lyckades det Olson att få borren dit upp. Jag sade till Olson att ingen borrning gjordes för-rän han gjorde upp. Efter en och en halv vecka kom verkligen Olson med 1300:kr till men borrning nekade jag honom fortfarande. Efter några dagar kommer Olson igen, och bad om att bara få några meter borrade och som skulle väcka liv i hans inträssänter. Jag ringer upp di-rektör Lännberg och frågade vad jag skulle gö-ra. Lännberg svarade att när vi ändå var där med borren, så borra upp pängarna. Så fick våra gossar fara dit upp och sätta borren i gång. Lars Olson låg vid borren på vakt dag för dag, tills en av våra borrare frågade, om inte Olson borde hem till sina inträssänter, för att sedan kunna göra upp med mig. Då blev Olson arg och svarade att han ej gjorde sig någon mer an-strängning med pängar förrän han sett värde. Diamantborrarna omtalade detta för mig jag for så till Kälsjö. Olson var fortfarande där och vaktade. Jag framhöll mitt ärende men fick samma svar som borrarna fått. Olson skulle se värde först. Jag hotade att flytta samt höll mina gossar hemma några dagar, då betalade Olsson 200:kr till. Borrarna for dit igen, men då hade flera st diamanter blivit så nötta att de voro o-dugliga för sättning. Ja då voro goda råd dyra. Jag sände Olson ett brev och medelade honom att klara upp i enlighet med kontraktet till den 16 okt efter detta datum fick Olson skylla sig sjelv. och jag sammankallade styrelsen för att rådgöra med dem om diamanter. Styrelsen lo-vade mig en ny krona, om nu Olson klarade upp hos mig. Jag sade styrelsen att Olson mås-te då komma det dato jag bestämt, eljest flyt-tade jag. Detta gick styrelsen med på. Lars Ol-son måste också kalla sina inträssänter till sam-manträde, sedan han fått mitt bestämda brev. Jag fick av vår styrelse order om att bevista Ol-sons sammanträde som jag gjorde. Där fick jag

se att Olson stod totalt hjelplös. Jag väntade till den 24 augusti, med flyttningen. Då Olson än-nu ej klarat sina skyldigheter, tog jag mina män och for till Kälsjö för rivning. En kvart efter vår framkomst, var också Olson där. Ol-son frågade mig om jag tänkte flytta. Ja, det måste bli så, och nu går vi för att riva borren tillade jag. Olson låter oss gå, och någon upp-görelse erbjöd han ej. Innan kväll var borren riven. Men ve oss när vi träder in i Olsons stu-ga. Olson brummade värre än ett bi och kallat 2 man till förstärkning. Nu skulle änteligen den stora uppgörelsen ske. Olson drar fram 400:kr samt en overhäftig revärs på 300:kr och fråga-de om jag godtog betalningen. Nej, den räcker inte, svarade jag honom. Borgensförbindelsen för kontraktets fullgöran nämde Olson inte nå-got om men dommen över Forsa Grufinträs-sänter skulle komma, det nämde han. Dagen därpå åker Olson till Hudiksvall och lämnar in saken till Norrlands advokatbyrå. Advokaten medelade mig om saken, samt bad mig infinna mig före den 19 Dec för uppgörelse med Olson elljest stämning. Jag skrev ut en räkning på de arbeten som vi gjort åt Olson.

Undertecknad genom

Erik Nilsson,Skarmyra

Anteckningar om Wålsta by

Enligt Broman har Wålstad kommit av ’Vårdkasar’ i forntid. Enligt hembygdsforskare Hansén i Järvsö en äldre boplats och kultplats än kyrkplatserna i Hög och Forsa. Detta anta-gande styrkes av att Wålsta ligger avsevärt högre än nämnda platser och sålunda höjt sig över havet tidigare. Byn låg också i närheten av en av Hansén spårad urgammal väg från sö-der till norr i Hälsingland. Namnet Wålsta en-ligt nämnde forskare ”Wårdsta” skall antyda att här under hednatid legat en offerlund. Fak-tum är att i Ystegårds hage ligger ännu idag ett 20-tal gravhögar. I nordvästlig riktning från dessa cirka 30 meter synes ännu stengrunder såsom efter en fyrbyggd gård, kanske den äld-sta gårdsplatsen. Detta antagande styrkes även av en gammal tradition berättad av Anna Pet-tersson i Glimsta, gammal Wålstabo. På östra sidan om dalen öster om byn fann Ystigårds-bonden och hans söner på 1930-talet flera ägg-formade stenar med en hackad fördjupning runt på mitten. Enligt Israel Jonzon skall dessa stenar ha varit gravklot.

Fanjunkare Fredrik Winblad von Walter har berättat en sägen om att i Wålsta bodde en mäktig man, Wale, som hade en dotter vilken endast kunde vinnas till hustru av den som kunde nedlägga hennes drabant. 15 män för-sökte och fick sina gravhögar innan den rätte kom. Fru Gerda Järnberg i Gävle har på senare år donerat en stigbygel till Gävle museum, en-ligt experter på antika mönster från forntiden och Medelhavet. Den skall vara funnen i Wål-sta och förvärvad av fru Järnbergs mans för-fader som bodde i länsmansgården i Wålsta på 1800-talet.

När forsaborna utrustade vikingaskepp en-ligt rektor Jonzons forskningar höll Wålsta till-sammans med Glimsta och Frölland en roddare och ersättare, ”Wålstasköllen”.

Gravhögarna i Wålsta omnämns i Wetter-stens beskrivning av Forsa och Hög från mitten av 1700-talet. Ystigårdsbonden Olof Nilsson fann vid denna tid i en hög några kol, kruk-skärvor, en mycket rostig sax, en järnkil till 1 tums längd och 2 tums bredd i axel, rund och ihålig i änden, antagligen en spjutspets. År 1763 fann assessor Brockman inom en avlång stensättning en grav 1¾ aln djup, 4½ aln lång, ifrån söder till norr 1¾ aln bred. Det märkliga där är en lämning av kolstybb av ¾ alns djup, vilken tycks vittna om en sed som annars icke är bekant, nämligen att man bränt de döda på samma gravställe man ämnat till deras bens förvar. De två bengruvorna och flera reliker återfunna nederst i denna grav ger vid handen att här vilar askan efter en man och en kvinna tillsammans med de ting som i livstiden varit dem kärast. Av dessa drar man slutsatsen att mannens tidsfördriv varit med kniv och betsel, hennes däremot med sniljor och halssmycken.

Wettersten skriver: ”Men nordväst om Wålstad en åttondels mil efter fäbodestigen som går till Hemberg hittar man 8 stenrösor av lagom storsten för stort folk att kasta med den största 4 alnar eller litet mera tvärsigenom. Dessa rösor kan även var och en se att ingen bonde burit samman för att rensa sin åker. Nej, de äro samlade av stridbara örlogsmäns hän-der. Ty de hava på ena sidan slätter och på

baksidan skog, berg och oländig mark.”

Vid sockenindelningen efter kristendo-mens antagande i Sverige sökte sig Wålsta till Forsa. Även Glimsta och Frölland i Hög antas tillhöra Forsa från början.

Fanjunkare Fredrik Winblad von Walter har berättat en gammal tradition sedan 1500-talet om en länsman som hette Une Olofsson i Vålsta, vars broder skulle vara biskop och ha vigt källan på Vålstabornas fäbodvall till hälso-källa. Unes dotter Emfrid blev gift med Truls Larsson i Hyltinge Rytterns socken trots att hon suttit som drottning vid Lekarvallens id-rottstävlingar och skulle enligt seden ha vun-nits av segraren där, Olof Eriksson i Hamre. Denne tröstade sig dock med Hallgerda i Sig-sta. Emfrid blev stammoder för en berömd släkt med namnet Troili, där den s k ”Stormor i Dalom” figurerar. I Gustav Vasas skatteläng-der eller jordebok nämnes en Per Staffansson, antagligen i Ystigården och en Hans i Läns-mansgården. Hans hade bara hälften till skatt mot Per Staffansson. Under 1500-talets senare del nämner Wettersten underlagman vid Forsa gillestuga vid namn Anders Ersson i Wålstad vid 1586 och 1598. Denne skall även ha utver-kat full skattefrihet på sitt hemman i Wålsta enligt en annan äldre källa. Ett handharnesk (järnhandske) funnet i Wålsta av Per Olsson i Wålsta antas härstamma från Magnus Ladulås tid. Den som utrustade en järnklädd krigare fick nämligen skattefrihet.

Enligt Fanjunkare Fredrik Winblad von Walter skall Ystigården ej ha bränts ned av ryssarna år 1721 när dessa härjade efter Norr-landskusten. Orsaken härtill skulle vara att husmodern stannade hemma när allt byfolket annars flydde till fäboden Finnsjön. När ryssar-na kom hade hon satt igång med storbak och de tömde degtråget för henne men skonade gården. En gammal slaga med Anders Lars-sons initialer och bomärke från 1600-talet kan-ske bestyrker denna sägen. Wålstafolket höll gudstjänst i Ystigårdens bostuga under evaku-eringen enligt samma berättare.

Under senare delen av 1700-talet före-kommer många lagsökningar och rättegångar i Wålsta, bl a som följd av storskiftet som under 1790-talet berörde byn. Även om Forsabornas fäbodar inom Högs sockens rå föranledde flera domstolsutslag i Vesternorrlands Lagmansrätt och Svea Hovrätt 1773 delades länsmanshem-met mellan mågen länsman Johan Lundgren och mågen Olov Ersson som byggde Wästi-gårn och fick nr 2. Ystigårn fick nu nr 3. I bör-jan av 1800-talet delades hemskogen mellan dessa 3 men Ystigårds hade uppfört ett skak-verk vid Spjutbäck men 2 linhammare, 2 skäc-kar och kvarn och fick nu skogsskiftet därom-kring. Såg byggde Wålstaborna i Vackerbäck som rinner från Öratjärn till Finnsjön. Timrin-gen där syns än idag efter drygt 130 år. År 1819 delades även Ystigården. Både Olov Mårtensson och hans hustru Brita Larsdotter från Lund hade nyligen dött och dottern Brita och hennes man nämndemannen Pär Jansson fick den gamla gården och den äldre systern

Karin och hennes man fanjunkaren Erik Schönberg byggde på ett soldattorp till bond-gård. Ungmor Brita dog redan år 1827, blott

30-årig. Hon härbärgerade en man som nyss

legat på sjukstugan i Hudiksvall. När han gick hem måste han övernatta i tre gårdar. På alla

tre ställena dog husmödrarna. Det var dom som hade hand om sängkläderna.

Vid mitten av 1800-talet eller något sena-re byggdes de tre gamla fyrbyggda bondgår-darna om. Logarna flyttades och sattes på hög-re stolpar så att man kunde ha hästvandring un-der. Fyrkanterna öppnades och husen höjdes med flera varv timmer.

Länsmansgården och Wästigården bygg-des så gott som helt nya. Länsman Lönnbergs ladugårdsbyggnad brann ju helt ned år 1883. Troligen var branden anlagd av den tidens stor-bov, Alle Sjödin.

En av mest genomgripande reformerna i byns historia skedde emellertid omkring senas-te sekelskiftet i och med laga skifte. Nu samla-des hemägorna så att alla fick ett inägoskifte och ett skogsskifte. Nr 1 och 3, Innegårn och Schönborgs, fick även dessa sammanhängande. Men nu måste Västigård flytta ned på åkern och Schönborgs till Gärdsänge. Så nu finns Länsmansgården och Ystegården kvar på den gamla byggplatsen som det var före mitten av 1700-talet.

Under senare hälften av 1800-talet upp-levde byn sin största numerär. Då fanns för-utom de fyra hemmansgårdarna Walunds, Söm-Olles, Högmans, Mickes (Wåhlins), Pig-kerstes vid Plåten, Per-Jans, Perolsas (brann), Lövs, Lars Nilssas (nu Sundström(, Hellbergs (skomakare i Gärdsängsbacken från Dalarna), Dal-Jonkes (på vägen mot Spjutbäcken), Fors-lövs (garvare), Lindgrens (garvare) och Grads (soldat, bodde ovanför garveriet).

Lars Nilsson, Wålsta

Bondeminnen

Anteckningar av Lars Nilsson, Vålsta

Jag föddes 29 september 1916 mitt under potatisupptagningen. En hjälpgumma hade bundit sin get med pingla strax utanför säng-kammaren vilket irriterade min mor under fö-delsen. Min far hade köpt hemmanet 1911, alltså Wålsta nr 3 Ystigården, vilket visade sig vara min hustrus gamla släktgård sedan 1500-talet. Under den tid jag föddes togs potatisen upp för hand med hjälp av grannar. En gång sedan jag kunde gå hade jag ramlat i en pota-tisfåra som pappa höll på att mylla ner men märren vägrade att gå där jag låg, osynlig för pappa. En gång hade pappa klättrat ner i den djupa brunnen vid trädgården, antagligen för att hämta upp en hink som hade fallit ner. Jag minns än i dag hur jag protesterade högljutt. Min morbror som brukade hjälpa oss under slåttern har berättat att jag prompt skulle sitta på slåttermaskinen när jag var liten. Det fanns en bra körvandring under logen som far använ-de när han slipade den 6 fot långa slåtterma-skinlien och andra liar. Då fick vi småpojkar mana på den vresiga Kajsa och senare Frej som fick gå runt och dra det stora vandringshjulet.

Sedan vi blivit lite större fick vi köra släp-räfsan med Kajsa, jag och min bror Per som var 2 år yngre. Det var roligt att krypa under de långa höhäsorna. Det var också roligt att tram-pa och vältra sig i ladan vid höbärgningen. Höstrågen skar pappa för hand, sedan bands den till kärvar av Nils, min äldste bror, och min syster. Då var det ett s k krag på lieorvet som förde ihop de lösa stråna mot det oskurna så att det gick bättre att ta upp. Sedan rågsäden torkat på häsor kördes den hem till logen där det sedan tröskades på en s k slagtrösk som drevs av en elmotor och förde ett öronbedö-vande oljud om den blev tom. Det var behovet av bandhalm som gjorde att man tröskade rå-gen på detta sätt. Far sådde även höstvete som även skars för hand men som sedan tröskades på ett vanligt tröskverk. Kornsäden och havren skar far med en gammal enbets slåttermaskin med uppsamlingsgrind bakom lien som fälldes ned vid varje avlämning till kärve som sedan skulle bindas ihop med den tröskade råghal-men. Detta arbete gjordes av mina systrar och oss övriga. Vid avlämningen använde far även en räfsa med kort skaft. Vi brukade bära ihop säden sedan till långa högar för hässning. Våra grannar lade bara åtta kärvar i varje hop med rotänden mot söder för senare torkning på snes eller krakstör vilket även vi gjorde sedan vi unga blivit bönder. Sedan säden torkat på häsor eller snesor kördes den hem till logen och lades i höga hopar där den fick ligga tills vi fick tid att tröska sedan vi fått upp potatisen och plöjt färdigt. Vi brukade även ha rovor som vi barn fingo gallra under myggtiden. Vid tröskningen som skedde med verk som ägdes av flera bön-der i byroten fick vi barn hjälpa till så snart vi slutat skolan med att langa fram kärvar och ta undan halmen. En man kallades matare och följde med verket till varje gård som maskinist. Under 1940-talet började vi leja traktor och bindare som skar säden tills vi 1970 köpte en egen bindare och körde med hästar till 1985 då vi köpte en traktor.

För att återgå till barndomen så fick vi dra in den kapade och kluvna veden till vedboden sedan den legat och torkat på vedbacken under sommaren. Betydligt roligare var det att vara på fäbodvallen där våra äldre systrar skötte korna i tur och ordning under 1920-talet. Kor-na skulle mjölkas och följas till skogen på morron. Så skulle ladugården rengöras, mjöl-ken skulle separeras på en separator och av skummjölken skulle beredas ost och av gräd-den smör och av vasslan kokas messmör. Mat skulle lagas i den öppna spisen i fäbodstugan men disk skedde ute vid en kittel med eld un-der som kallades ’pysen’. Min far gjorde ett tak av näver och bräder på stolpar vid bäcken där ’pysen’ var. Men vi hade en liten sommar-ladugård bakom bakstugan hemma där mor hade ett par kor för sommarmjölkens skull. Dessa fingo gå i vår stora hästhage tillsam-mans med hästarna under sommaren. Vi hade också ett tiotal får som fingo gå i en särskild avdelning i hästhagen. En tid förut hade vi få-ren på skogen men då var det noga med att de skulle ha halsband med ägarnas initialer på en trästicka. Två grisar brukade vi också ha som vi slaktade före jul och även ett par får och en kalv då och då. Fåren skulle klippas också två gånger om år och av ullen kardades och spanns ullgarn. Även lin bereddes och spanns hemma men på grund av att vi var delägare i ett vat-tendrivet linberedningsverk fingo vi tulla lin av de som nyttjade verket så vi behövde inte så lin. I fråga om lin har jag sått ett år som vuxen och låtit rycka och stråka och röta i Lintjärn och torka och valsa i Glimsta och haft Anselms Ida och syster Kristin som skäkte där.

Det var alltid något särskilt med boförin-gen till Finnsjövallen. Vi gick gent bovägen förbi Hemberg och Mjölkanbäck och sedan över hedarna och myrarna en mil norrut. Vi hade en get som prompt skulle gå före skäll-kon. Vi hade en skällko som hette Vacker och var säker att gå hem till vallen på aftonen. Se-dan i septemberskymningen när vi fått in korna i den renskurade vinterladugården kändes det väldigt tryggt. Broder Nils hade höns under sommaren under köket och under vintern på en hylla i ladugården och senare då vi byggt nytt häststall fick han ha hönsen i gamla stallet. Han brukade cykla till Hudiksvall och sälja äggen där. Mor brukade brygga dricka av malt som troligen torkats i byns torkplåtsbyggnad. Jag minns att vi fick hämta dricka i källaren ur en liggande trätunna.

Innan tjälen kom i jorden kunde man re-parera diken och bryta upp stenar på plöjnin-garna och köra till åkerkanterna sedan snön kommit. Far brukade köra med en sladd på den nysådda veteåkern och rågåkern på första snön för att jorden skulle frysa till och så förhindra förruttnelse av höstsäden. Sedan hässevirket och stöttorna och snesarna hade förts ihop till de vid åkerkanterna stående ställena som såg ut som ett X eller H (med två tvärstreck) där stän-gerna lades överst och bildade tak för stolpar-na. Innan snön kom skulle vi karlar till skogen och hugga och lägga ihop ved till högar vid släpvägar för senare hemtransport under vin-tern då vinterföret blivit stadigare. Vi brukade då bo i fäbodstugan hela veckorna under hös-ten. Under de mörka kvällarna brukade vi gå och hälsa på grannarna som även bodde i sina fäbodstugor.

Sedan höstslakten avklarats fingo kvinn-folket mycket att göra med att göra i ordning julmaten förutom kreatursskötsel och städning. Gödseln efter kreaturen skulle också utköras på första snön före jul av oss karlar. Från början användes små slädar som tippades till små hö-gar i rader men sedan pappa skaffat en stor gödselspridare för två hästar lade vi 25 små lass i varje hög. Sedan gödselstaden blivit tom skulle den fyllas med myrjord i botten som tor-kats under sommaren och således kunde suga i sig den flytande gödseln. Sedan skulle ny myr-jord hemköras från hemskogsskiftets myr och läggas i en stor hög utanför ladugården där den fick ligga till sommaren då medföljande rötter och ris skildes ifrån och en del rensad myra kärrades under hålen i ladugården. Även under dasset skulle myrjord och hästgödsel läggas.

Efter jul som firats på traditionellt vis med dopp i gryta, lutfisk och risgrynsgröt, havrekär-var åt fåglarna och julgran och ljus och prydna-der, julklappar åt oss barn och julottefärd med bjällerkrans på hästen, vidtog vedkörning se-dan myrkörningen avklarats. Först körde vi hem veden från hemskiftet och lade den på vedbacken och senare på vårvintern från fä-bodvallen som låg 1 mil hemifrån. Far brukade lägga två stekta fläskbitar mellan två rågbulls-skivor och linda in i smörpapper och stoppa i innerfickan på vadmalsrocken till matsäck på resan som tog två timmar till fäboden. Väl framkommen till vedhopen lade han hästtäcket på hästen och gav den hö ur en säck som han suttit på och lade sin rock ovanpå hästen. Se-dan skottade han av snön på vedhopen och las-sade på kälkarna. Därefter band han ihop lasset med kedjor och körde sedan hemåt sedan han tagit på sig rocken och satt sig på hösäcken och hästtäcket I de första motbackarna från fäbod-vallen gick han bakom lasset men sedan han kommit på medlutarna satte han sig på lasset och åt upp matsäcken. Hästen kunde få dricka vatten ur en bäck vid vägkanten där det satt en hink på en påle.

Sedan jag slutat i fortsättningsskolan fick jag köra med Kajsa efter far från fäbodvallen. Sågtimmer skulle även huggas och köras till sågverket, först i Lund och sedermera i Åsak. Men spåntimret kördes hem till vedbacken. Någon försäljning av leveransvirke förekom inte under min barndom men gruskörning åt Vägstyrelsen från Hemberg och vinterplogning på Kyrkvägen var välkomna förtjänster. Sedan snön tinat bort på våren skulle brännveden ka-pas och klyvas. Detta gjordes med en eldriven kap som ägdes av bönderna i byn men klyv-ningen gjorde vi för hand ända till det kom kombinerade maskiner som både kapade och klöv omkring 1940-talet. Far brukade sortera ut krokiga björkar som han barkade och sedan snickrade medar och skaklar och kälkar m m av. Även hässjestänger sorterades ut liksom snesar och stolpar och störar vilka skulle bar-kas och vässas.

Sedan vårvindarna torkat upp plöjningar-na skulle vi ut med den stora gödselspridaren. Jag minns att 1942 var högarna så tjälade att vi måste dela på dem med järnspett. Det var kalla vintrar på den tiden.

Jag var inkallad till Finska gränsen från december 1939 och till Norska gränsen från 9 april 1940 till slåttern 1940. Även 1941 och 1942 var jag inkallad flera månader. Sista gån-gen var 1945 på luftbevakning i Jämtland. An-nars var jag kusk i det militära och hade hand om hästar. Det var mina bröder som fick hjälpa far om dom inte var inkallade samtidigt som jag. Sedan gödseln var spridd på tiltan körde vi med en pinnsladd och strök ned den mellan få-rorna och sedan körde vi med en sladdharv med styva pinnar en tid innan jag skaffade en fjäderharv. När vi hade tre körbara hästar an-vände jag dem både till harvning och plöjning. Innan sådden skulle jorden slätas till med en slätsla på den tiden. Såningsmaskinen hade vi ilag med våra närmsta grannar. Jag minns in-gen kontrovers av den anledningen i vårbråd-skan. Därefter skulle det vältas på det sådda. Vi hade en trävält som även en unghäst kunde dra. Före vårbruket skulle sättpotatisen bäras ut ur källaren och förgros. Vi brukade sätta unge-fär 500 kg. Det var viktigt att potatislandet var djupt harvat för vi satte med årder. En man körde upp fåran där kvinnorna och barnen lade knölarna med häst och årder. Sedan vi fått rov-landet gödslat och harvat sådde vi rovfrö med såningsmaskinen i vilken användes bara tre bil-lar. Innan vi skaffat hästhacka fick vi rensa landet för hand även mellan raderna. Vi bru-kade ha rovor på ungefär en femtedels tunn-land eller ett knappt spannland. Det var drygt att gallra när det var varmt och myggigt (knor-tigt) för oss barn. Innan slåttern skulle timret på vedbacken hyvlas till takspån som skulle spikas på någon hölada. Andra reparationer förekom också bl a i ladugården. Innan betes-släppningen på våren skulle även en bit kring hästhagen förses med ny fastbandhage av det barkade klenvirket på vedbacken. Om det var regnväder före den egentliga slåttern så var det lämpligt att slå för hand i landsvägsdiket och andra åkerkanter och ängsbackar. Lien bet bättre när det var blött i gräset. Blev det sedan solväder gick det att vända det slagna höet och få det torrt och köra eller dra hem det till höbo-den i ladugården.

Det var en arbetsam tid som började den morgon då far körde ut med den nya slåtter-maskinen med 6 fots lie. Han brukade slå två tunnland ungefär före frukost. Det berodde också på om det var tjockt eller glest med hö. Nils och en slåtterkarl en tid, morbror Edvin, fick under tiden slå för hand kanterna och dikena. Efter frukost var det att köra ut hässjevirke och sätta upp hässjor. Det var arbetsamt om det var torrt i jorden att göra hål för de vässade stolparna. Detta arbete brukade räcka till förmiddagskaffetid. Mor brukade bä-ra ut kaffe och bröd på täkten vid 11-tiden.Min syster och vi fick räfsa kring hösvalen på för-middan. Efter kaffet var det att sätta igång med hässjning. Från början körde far släpräfsan och Nils och morbror lade höet på hässjestängerna som voro ca 6 meter långa och buros upp av en stolpe på mitten också. Stolparna hade fem pinnar så det blev ganska höga hässjor.

När klockan närmade sig ett brukade mor blåsa i ett bockhorn och kalla hem oss till mid-dag. Hästarna visste så väl vad det betydde så de brukade gnägga. Vi hade bara en timmes middagsvila och sedan var det att arbeta till klockan 4 då mor kom med eftermiddagskaf-fet. Vi hade också en kruka med dricka i skug-gan vid en häs. När en häs var färdig skulle den räfsas av och putsas på bägge sidor. För övrigt skulle svalen räfsas för hand efter hässj-ningen. Inte förrän klockan 6 gjorde vi kväll. Sedan gingo vi hem och åto smörgåsmat och kornmjölsgröt och lingonsylt sedan vi tvättat oss. Vi ungdomar sovo i nattstugan som var ovanför stallslidret. Far brukade väcka oss om morgnarna sedan han utfodrat hästarna med att stöta i nattstugegolvet med en kavel som an-vändes även att rulla in höskrindan på.

En del äldre hövallar brukade vi torka utan hässjning på marken och mot kvällarna och om regn hotade körde vi ihop höet i strän-gar och lade det sedan i högar som kallades så-tar. Dessa skulle sedan bredas ut om det var torkväder och senare släpas till en närbelägen lada och skottas in om det var torrt. På senare tid gjorde broder Per nya hässjestolpar utan vässning och med 4 pinnar och borrade hål på baksidan att sticka in 2 stöttor i. Då kunde man sätta stolparna ovanpå marken och slippa det arbetsamma borrandet i jorden. Stängerna gjordes 4½ m långa och hade ingen stolpe på mitten. Detta var bättre då vi körde hem höet med s k hösvans och kunde dra ur stängerna bättre. Sedan höet suttit omkring en vecka på häsor var det torrt och det varit fint väder och kunde köras till en närbelägen lada på en hö-släde och skottas in och trampas ihop. En del hö kördes hem på vagn och lades i höboden i ladugården. På senare tid använde vi en eldri-ven höfläkt när hopen blev hög hemma.

Sedan vi slagit färdigt hemma och fått in höet under tak foro vi på fäbodvallen där vi hade ett knappt tunnland hövall att slå. Det gjordes med en gammal s k Palmkransare som ägdes gemensamt av vallägarna. Om det var fint väder i tre dagar hann vi även slå och bär-ga höet där.

Under året 1942 hade Far fått en lindrig hjärnblödning och blev då liggande någon vecka. Han var nu 73 år. Mina tre systrar hade lämnat hemmet, två hade gift sig och bildat egna familjer och Kristin hade tagit tjänst på annat håll. Det var nu dags att fundera om framtiden för vårt hem. Vår yngste bror Anders hade även tagit tjänst utom hemmet en tid in-nan han började studera till folkskollärare. Vi återstående bröder hjälpte mor och far så gott vi kunde och 1944 köpte Per och jag hemma-net av far och mor. Till en början hade vi sys-ter Kristin som piga. Under senare delen av året reparerade vi sängstugan, undantags-stugan, åt våra föräldrar och ogifta bröder. 1945 förlovade jag mig med Anna Nilsson av den gamla Ystegårdssläkten och började repa-rera huvudbyggnaden. 1946 gifte vi oss och flyttade in i köket som Annas morföräldrar byggt. Per tog över mjölkningen och delvis ladugårdsskötseln och ingick så i vårt hushåll även sedan han börjat som postkörare. 1944 började vi avverka skog på hemskiftet och köra till Fräggstaviken för intumning. 1949 började vi avverka på fäbodskogen och fick lämna vir-ket efter skogsbilvägen. På söndagarna under vintern 1944 brukade Per och jag åka till kyr-kan efter en ardennerfåle som far köpt 1-årigt året före av en granne som inte orkade sköta honom sedan hans fosterson blivit inkallad. Vi band en sparkstötting efter jämtåkan som jag kunde åka hem med efter gudstjänsten och Per fick vända och åka hem med fålen direkt.

Denna fåle blev en mycket kraftig och vig häst. När vi skulle ploga till Finnsjövallen den snörika vintern 1948 tillsammans med Västi-gårds Boijs och Smedsgårdens hästar fick jag åka först på en släpkälke och de övriga anord-nade två hästar i tandem som drogo snöplogar. Min häst väckte beundran för sin förmåga att ta sig fram i den djupa snön. En gång hade jag kört grova dikesrör från Hudiksvall och när jag kom hem vägde jag ett rör och multiplicerade det med antalet. Det var över 1500 kg som jag kört hem på gummivagn. Den gången tänkte jag lämna en del nere i Åsakbacken men Fuxen tog fart och klöste sig opp även den gången.

På sommaren 1946 började vi reparera golvet på södra sidan i ladugården. Vi höggo fyra långa stockar på hemskiftet som vi körde till sågen i Åsak och fingo sågade till 6x6 tums tjocklek. Sedan revo vi upp det gamla golvet och lade de nya åsarna på sidan om gödselrän-nan och lade ny tallplank i den och även där korna skulle stå. Så lade vi tjärpapp på plank-golvet där korna skulle stå och på den lade vi cement cirka 1½ tum tjockt och även kanten mot gödselrännan 3 tum brett och 4 tum högt. Sedan lade vi skorstenstegel där korna skulle stå och cement i fogarna mellan stenarna. Detta golv blev mycket starkt och var funktionsdug-ligt 1990 då gården brann. Korna slet även klövarna så vi behövde inte verka dem under vintern. Vi gjorde också nya båsavskiljare av björkplank. Sommaren 1947 reparerade vi nor-ra sidan av ladugården på samma vis. Vi hade trärännor eller hoar för vattnet från början men sedan skaffade vi hoar av järn som korna kun-de tappa i själva. På grund av att vi hade som-marladugård var vinterladugården tom under sommaren.

1947 skaffade vi en mjölkmaskin som fungerade även när det brann. Vakuumpump hade vi bytt och givetvis spenkoppar och en pulsator. Vi gingo också med i kontrollföre-ningen tillsammans med vår närmaste granne Stenmark och i grannbyn Rumsta voro Olov Persson och Per Persson med. Den sistnämnde var för övrigt även tjurhållare en tid. På den tiden skulle mjölkprovaren ha både kost och nattlogi. I början av 1960-talet började semin-verksamheten på kor och i slutet av 1960-talet började tankhämtning av mjölk. Vi kunde då inreda gamla häststallet till mjölkrum. Vi mås-te även flytta ut de gamla grindstolparna av sten så att tankbilen kunde komma in på gårds-planen.

På 1930-talet rödfärgade vi hela gården för hand och med egen kokning av färgen. Men på 1950-talet lejde vi sprutmålare som klarade av det på några dagar. Vitmålningen gjorde vi själva liksom på 1980-talet då vi även rödmålade huvudbyggnaden för hand som vi förut hade bytt ytterpanel på. Virket hade vi själva men isoleringen och reglarna köpte vi men arbetet utfördes av lejd snickare. 1988 avled min hustru och 1989 sprutmålade vi resten av den T-formade Ystigården som 1990 olyckligtvis brann ned. 1981 övertog mina två döttrar hemmanet och efter branden arrendera-de vi ut jordbruket till en granne. Både korna och hästen räddades ur branden men nu är en-dast hästen kvar.

Som illustration till jordbruket i Wålsta rekommenderas Erik Erikssons Färila-film i skördetid från 1977 och som gick i TV mid-sommardagen 1980.

Finnsjöns fäbodar

Anteckningar om Finnsjöns fäbodar tillhörande Wålsta by och sedermera även Smedgården nr 2 i Forsa socken.

Finska invandrare torde ha varit de första på platsen, enligt sägen redan i början av 1500-talet. Von Walter berättar om en änka som bodde där tillsammans med sina två barn. Strax före jul blev hon sjuk och sände sina barn mot bygden för att hämta hjälp. Detta skulle ha hänt år 1522, samma år som den rike Johan Hansson i Hamre låtit gjuta Forsa stora kyrk-klocka på kyrkvallen. Emellertid kommo bar-nen fram till Hamre och begärde hjälp just hos Johan Hansson, men där blevo de utkörda. Han ville inte ha Finnkäringens ungar hos sig. Då gingo barnen till Tomta och där blevo de hjälp-ta av Olov Gudmundson och hans husfolk. På julmorgonen kom Johan Hansson till kyrkan för att inviga den nya kyrkklockan med pompa och ståt. Men när hans fyra drängar tog plats på trampbräderna och svängde upp klockan gav den inte mer ljud ifrån sig än lite gnissel av kläppen. Då bytte man ringare flera gånger med samma resultat. Någon kom på att låta Olov Gudmundson och hans son och dräng försöka och då dröjde det inte länge innan For-sa storklocka sände ut sina första klanger. Finnbarnen fingo ett hem i Tomta sedan mo-dern dött och sedermera blev flickan gift där, medan pojken återvände till Finnsjön och bil-dade familj med en flicka av Hasselafinnarnas släkt.

Fredrik Vinblad skrev om en länsman som hette Une Olovson och bodde i Wålsta, möjli-gen i en gård som låg strax söder om Ystegår-den. Enligt släktboken för Forsa och Hög fanns en Olov Larsson där, möjligen far till Une Olovson, vid mitten av 1500-talet. Une Olov-son hade en dotter som hette Emfrid Unesdot-ter som suttit som drottning vid Lekavallens idrottslekar och som skulle ha givits som maka enligt seden till idrottslekarnas segrare, Olov Eriksson i Hamre. Men Une Olovson gav hen-ne till Truls Larsson i Hultinge Rytterns soc-ken i Västmanland. Han var slottsherre där och Emfrid blev stammoder för en stor släkt i Da-larna. Enligt traditionen kallades en ättling till henne Stormor i Dalom. Hon som i ungdomen var bopiga på Finnsjövallen. Une Olovsson hade en bror som var biskop och vigde källan vid Ystegårdens bostuga enligt von Walter.Han berättade också att Olov Eriksson från Hamre blev gift med Hallgerda i Sigsta.

Den 8 februari 1582, två dagar efter Hu-diksvalls privilegiebrevs utfärdande, fingo Wålstaborna vid landstinget i Uppsala ett pergamentsbrev som befäste deras rätt vid Finnsjön inom följande råmärken, nämligen i norr och öster genom Öranskälla och Skvalpe-morå i sydost och söder genom sistnämnda rå Finnsjö sten och Finnsjö yttersta damm och därifrån åter till Öranskälla. Troligen var det Underlagmannen Anders Eriksson i Wålsta som ordnade detta på samma resa som an-gående Hudiksvalls stad.

Detta pergamentsbrev var också fram vid häradstinget med Forsa och Högs socknar 2 och 3 augusti 1686. Detta brev reglerar också en tvist mellan Hjortsta och Åsaks byar å ena sidan och Wålsta by, såväl vid hemägorna som på fäbodeskogen. När Högs sockenmän ville att Forsaborna skulle styrka sin rätt till sina fä-bodar och sin skog inom Högs sockenområde togs hänsyn till detta pergamentsbrev angående Finnsjön vid Svea Hovrätts dom den 2 septem-ber 1794.

1582 fanns tre bönder i Wålsta, nämligen i länsmansgården Underlagmannen Anders Erikson och i gården söder om Ystegården Olof Larsson, som troligen var måg i Yste-gården och fick hälften där. I släktboken har han nr 2 vilket under 1800-talet blev Västi-gårds nummer. Den andra hälften av Yste-gården, alltså stamhemmanet, ägdes av Lars Persson, även han måg, eftersom deras efter-trädare tycks ha haft ungefär lika stora hem-man och 4 kor vardera.

Det skulle alltså ha byggts tre stugor på Finnsjövallen. Ystigården fick platsen där nu Krons stuga står. och Anders Eriksson där Hådéns stuga står samt Olov Larsson troligen bakom Ystigårds stuga.

När Olov Larssons dotterson Michel Olsson avlidit omkring 1667, sammanslogs deras hemman med Ystegården, troligen på grund av släktskap. Ystegården fick nu 14 öresland. Olov Larssons stuga övertogs av Smedsgården, troligen och enligt uppgift även av släktskap med Ystegården. Enligt av Anders Nilsson insamlade uppgifter skulle husmodern i Smedsgården redan 1620 ha vägrat att flytta fäboden till Hästås där Smedsgården nr 1 fått sin fäbod. Smedsgårdens stuga stod kvar till senare delen av 1700-talet, då den flyttades till södra sidan av vallgatan intill länsman Lund-grens nyuppförda stuga. Han hade 1773 delat l0änsmanshemmanet med sin svåger Olov Ers-son i Västigården, vilken byggde ny gård i byn och övertog gamla länsmansstugan på Finn-sjövallen. 1819 delades även Ystegården mel-lan svågrarna Per Jansson som fick gamla går-den och fick bygga ny stuga på Finnsjövallen på tomten där Smedsgårdens gamla stuga le-gat. Den andra svågern, fanjunkare Schönborg, fick bygga en ny gård i byn och överta gamla vallstugan med fäx och stall, alltså där Krons stuga står.

Fäxet låg söder om vallgatan. När man 1845 hängde den nya kyrkklockan i tornet hade man tagit stocken från Finnsjöåsen.

1945 var sista sommaren som Västigårds hade kor på Finnsjövallen. Vi i Ystegården slu-

tade 1927 men hade fäboden uthyrd några somrar på 1930-talet. Även Smedsgården hade sin fäbod uthyrd in på 1940-talet.

Endast Smedsgårdens och Ystigårdens stugor har ursprungligt utseende 1992. Västigårds stuga är påbyggd på längden och med veranda är och ser den ut som en fritidsstuga. Övriga 6 är fritidsstugor byggda under senare hälften av 1900-talet.

År 1975 kartlades Finnsjövallen i samband med storskiftet i Wålsta by. Den odlade arealen ökade betydligt senare på grund av att länsman Dalin hade fångar som fingo tjäna av böter med att odla på myren sydost om vallen.

Lars Nilsson, Wålsta

Anteckningar om Wålsta by

Bondeminnen

Plåten i Wålsta

Finnsjöns fäbodar

Soldater i Wålsta

Profiler