Mina upplevelser kring jordbrukets mekanisering

När jag tänker tillbaka i tiden till i början av 30-talet har jag väl min första hågkomst av mekaniseringen av jordbruket från 5-årsåldern. En dag kommer det en mjölkmaskinsförsäljare som hette Sellfors som ville sälja en Alfa Laval mjölkmaskinsanläggning. Mina föräldrar är inte så entusiastiska men jag tror ibland att han körde med uttröttningsmetoden efter alla gånger han kom hit. Det blev i alla fall affär och en resemontör kom och satte upp anlägg-ningen. I köpet ingick en instruktion av mon-tören under den första kvälls- och morgon-mjölkningen. Det var litet med jobb så det var bara att tacka och ta emot.

Nästa större investering var 1936 då far köpte ett nytt Termenius tröskverk av en för-säljare som hette Benander. Kommer väl ihåg när jag fick följa med far och vår dräng Helge för att med häst och vagn fara till Forsa station och hämta tröskverket. På gården fanns sedan tidigare en Jonston självbindare som min mor-far hade köpt på 20-talet, den var i bruk till slu-tet av 40-talet då en ny direktdriven 6” fots Cormik-International anskaffades. I en lada finns även en Palmkrants slåttermaskin som är i användbart skick. Dessa började komma ut på marknaden kring 1880-talet och drogs av en häst. När dessa maskiner kom väckte de stort uppseende. Det har berättats om en bonde som höll på att slå ett stycke utmed järnvägen och lokföraren stannade tåget så att passagerarna skulle få se nymodigheterna.

Under senare delen av 40-talet kom en stor efterfrågan på arbetskraft till industrin, service-yrken och till den offentliga sektorn, främst till storstäder och större samhällen. Landsbygden började avfolkas, många, särskilt yngre, som tidigare arbetat i jordbruket gav sig iväg för att få ett intressantare och bättre betalt arbete. Många av lantbrukarfamiljerna blev nu ensam-ma på gården vilket påskyndade mekanise-ringen. Ofta tog också jordbrukaren själv ett arbete utanför gården och drev jordbruket på deltid, en så kallad ’månskensbonde’. En liten traktor som ersatte en häst blev ofta den första lösningen. Man såg ofta förut hästdragna red-skap bli traktordragna. Kommer att tänka på den första gången vi skulle plöja med traktorn, vi sätter för en hästplog, far kör och jag håller i plogen. Efter en stund funderar jag är det här traktordrift, vi stannar, jag kapar till en bred bräda som sätts fast med ståltråd i plogen och för släpa i plogfåran. Sedan är det bara att stå på och åka.

Maskinförsäljarna kom ofta ut på gårdarna för att framhålla att just deras maskiner var bäst och även i tidningsannonserna kom detta fram, här är två från 1950, döm själva om marknadsförarna är vitsigare idag: Fergusons traktor – för Edra trakter. BM10 – svensk-byggd för svenska bygder.

1949 kom den första skördetröskan till or-ten då Erik Olsson i Bäck köpt en ny 4,5 fots bogserad tröska som väckte stort intresse när den var i arbete. Nu började rationaliseringen av jordbruket med stormsteg, med varje arbets-moment kom nya maskiner som gjorde arbetet lättare att utföra. Även inomgårdsmekanise-ringen sköt fart med moderna inredningar, fo-deranläggningar o s v. I många fall var det nog skogsuttagen som var av avgörande betydelse för upprustningen. Under 1960-70-talen sam-manslogs flera fastigheter till större enheter, s k SR-jordbruk, där det byggdes en stor mo-dern ladugård med tillhörande driftsbyggnader. Dessa byggdes ofta med statligt stöd.

1954 kom seminverksamheten igång i länet så nu var det bara att slå en signal och beställa en lämplig tjur till kossan. Tillsammans med ko-kontrollen som hade börjat på 40-talet kom nu mjölkmängden att snabbt stiga. I september 1969 kom Hudiksvallsortens mejeriförening med tankhämtning av mjölk. Diskning av mjölkflaskor och passning av mjölkbil upp-hörde.

Jag minns 30- och 40-talen med drängar och pigor på så gott som alla gårdar i bygden och vid andtiderna fordrades att större gäng för att klara av slåtter och skördearbete. Ungdom-arna fick många gånger ta egna initiativ för att roa sig. Kommer ihåg när det en gång skulle bli dans vid gamla folkets hus i Bäck när tele-fonen ringer och någon frågar vem som arrang-erar tillställningen. Vår piga Klara kommer och svarar, att det är jag och Höns-Nisses tupp Gösta.

De flesta jordbrukare är nu ensamjobbare vilket föranletts av jordbrukets mekanisering och rationalisering. Under 1880-talet var t ex nästan 80 procent av alla svenskar sysselsatta i jordbruket. Nu är siffran så låg som 3 procent. Ingen annan sektor av samhället har genomgått en så stor nedskärning som modernäringen.

Jonas Nilsson

Tegelbruket i Forsa

År 1921 började man bygga ett tegelbruk i Hedsta på initiativ av Nils Erik Östman, bonde i Nygården, Hedsta. Företagets namn blev Öst-man&Co. Som tegelmästare anställdes Frans Oskar Israelsson. Han härstammade från Väst-manland, där han hade lärt sig yrket vid Vede-vågs tegelbruk. Han kom sedan till Hålsjö, Norrbo. där ’Lökarn’ drev ett tegelbruk på Rä-veln. Efter en tid flyttade Israelsson till Lingar-ö som tegelmästare där konsul Lindberg och kamrer Johansson drev ett tegelbruk. Trans-porterna därifrån gick till större delen sjövä-gen, en kaj fanns och med pråmen fraktades teglet till Hudiksvall. Automathuset byggdes med tegel från Lingarö. Detta tegelbruk lades ner 1918.

1923 bildades AB Forsa Tegelindustri. Styrelsen bestod av Arvid Sileborg, Stefan Bergman, N E Östman, N A Olsson, Herman Sundberg och Nils Otto Forsberg. Östman hade upplåtit ett markområde på 5-6 tunnland där lera för driften togs. Maskinerna var myc-ket primitiva. När driften vid Norrbo lades ner bytte man till sig maskinerna, bl a en liten vals-press, mot 30 000 12” tegel. Maskinerna kör-des sedan hem med häst. Arbetet utfördes av fasta säsongarbetare, som från början bestod av Klang-Olle, Källbergs-Olle, Henning Lind-ström, Herman Bäckström, Martin Johansson, Valle Larsson, Fredrik Nordvall, Otto Hed-berg, Johan Östlund m fl. Det färdiga teglet kördes ut med häst. 200 tegelstenar lastades per vagn. Endast 12” stenar tillverkades, som vägde ca 5 kg styck. Ett lass kom att väga ca 1000 kg. En större leverans gjordes till lasa-rettets utbyggnad i början av 1920-talet.

Sedermera kom Holger Eriksson och Karl-Erik Erfelth att köpa en liten Ford lastbil för tegeltransporter. Den saknade från början hytt, men de lät sedan bygga en av pärlspont. Bilen blev för det mesta hårt lastad, men det var dock en framgång i transporterna. Från att använda fältugn som eldades med ved byggdes i mitten av 30-talet en stor ringugn med 14 torkkammare. Från 1945 kom sonen Erik Is-raelsson att ansvara för driften.

1950 inköptes moderna maskiner från Alnöns nedlagda tegelbruk och flera större torklador byggdes. Den egna leran började ta slut, så nu fick materialet transporteras med lok och vagnar från näraliggande markägares mar-ker. Nya dimensioner av tegel tillverkades, sågspån blandades i materialet som vid brän-ningen brinner upp och därigenom gjorde teglet poröst och gav en bättre isoleringsför-måga och lägre vikt, däremot inte till skor-stensstockar och utebruk, där teglet skulle klara en bra hållfasthet.

Lastningen av lera i vagnarna som skedde för hand var ett hårt jobb som utfördes av 3-4 personer. Torrsommaren 1947 blev det så hårt i lertaget att man tvingades spränga med dyna-mit för att få loss leran. Vagnarna drogs sedan av loket till bruket för att med en wire dragas uppför en brygga till andra våningen, där ”mataren” tog emot och tippade vagnarna i ältan. Där blandades leran med sand och såg-spån, därefter gick blandningen ner i valsver-ket där den stora valsen skilde från eventuell sten så att leran blev ren. Materialet gick sedan ned i pressen och matades ut genom munstyc-ket. Dimensionen var uträknad efter teglets krympning vid torkning och bränning så att det blev rätt mått på varan. Materialet kom sedan fram till avskärarbordet, där avskäraren klippte av två tegelstenar åt gången. På andra sidan stod en avtagare redo att lyfta bort stenarna och sätta dem på vagnar som kördes ut till torkla-dorna, där teglet förtorkades en tid för att sedan sättas in i ugnarna för bränning.

Ett brännarlag på 4 man jobbande konti-nuerligt, från det ugnen tändes på våren till hösten. Ugnen var uppdelad i sektioner eller klockrader och bränningen gick efter ett sys-tem – brännarskift – uppdelat på 6-8 rader, som det eldades i; var fjärde timma flyttades bränningen runt, dag och natt. Genom eld-klockan kunde brännaren se på färgen när teglet var färdigbränt. Senare användes även ett optiskt instrument som bl a järnbruken an-vänder sig av. Ugnen eldades med kol. Varje vår kom en kolskuta från Polen och lossade vid hamnen i Hudiksvall för vidare transport till bruket. Kolåtgången brukade hålla sig kring 100-200 ton. Personalstyrkan var nu uppe vid en 28-30 man, med en årsproduktion på 1,2 miljoner tegel.

Omkring 1960 automatiserades bruket ytterligare genom köp av maskiner från Gam-leby nedlagda tegelbruk i Småland och perso-nalstyrkan var nu nere i 16-17 man.

Genom att tegeltillverkningen var ett sä-songarbete började det bli alltmer svårt att få arbetskraft till driften. Nya byggmaterial kom i marknaden. Även konkurrensen från det billigt importerade polska teglet var kännbar. Vid driftens upphörande 1966/67 var priset om-kring 330 kronor per tusen tegel.

Tegelmästarens och maskinistens pojkar på bruket är ute efter landsvägen då en tant de möter frågar: ’Vem är ni då?’ ’Tegelmästarens pojk’, svarar den ene. Den andre talar inte så rent utan säger ’massikens pojk’.

Valle och en till arbetare höll på att rätta till spåret där det korsade landsvägen, när det kommer två jäntor från folkhögskolan. Då sa

den ena ’Ni ser då ut som ena riktiga lergökar.’ Då sa Valle ’Blås dom i aschle då så får ni höra.’

Hedsta 6

Det sista av numren på hemmanen i Hedsta by är 6. Detta hemman ägdes av en Anders Jonsson, föd 1809. Han var son till bonden Jon Andersson i Hedsta nr 4, vilken hade tre söner, av vilka den ovannämnde Anders Jonsson förvärvade Hedsta nr 6 (=6:8) någon gång under perioden 1834-1856. Det senare årtalet dog han, 47 år gammal

Änkan, Karin Andersdotter från Lund nr 2 (dotter till Anders Larsson där), levde ända till 1883, alltså 37 år längre än maken. De hade en son, Jon(as) Andersson, som hade blivit bonde på sin farfars hemman Hedsta nr 4, men som dog ogift vid 26 års ålder 1868.

Hans syster Karin Andersdotter var sju år äldre (född 1835), men dog också hon jämförelsevis ung, 37 år, 1871. Då var hon sedan 1856 gift med handlanden och bonden Per Persson i Hedsta sub sub 6. Detta år byggdes ekonomibyggnaderna på nuvarande ”Mon” (Hedsta 6:8) och tio år senare, 1866, den fristående mangårdsbyggnaden.

Denne Per Persson var född 1929 som son till bonden Per Andersson i Trogsta nr 10, men han levde till 1908 och överlevde sin fösta maka med 37 år, även han. Han gifte om sig inom ett år med Helena Nilsdotter från Skarmyra nr 2, och hon levde 1841-1913.

Med Karin Andersdotter hade han två barn som levde till vuxen ålder: Karin Persdotter och Anders Persson. Med Helena Nilsdotter hade han Nils Persson och Anna Persdotter.

Av den senare kullen blev Nils så småningom ägare till Nygården i Hedsta, sub sub 3. Han dog ogift och barnlös 1917. Systern Anna, som var född 1877, gifte sig med Per Johan Franck, som i unga år hade flyttat in från Bjuråker.

Karin Persdotter i den första kullen var född 1857 och gift två gånger, först med ”husmannen” Lars Persson, som avled 1892, sedan med Anders (Olsson) Åkman. I samband med detta giftermål 1894 sålde hon hemmanet, alltså Hedsta 6:8, till en inflyttad bjuråkersbo vid namn Erik Jonsson (”Ersk Jonsa”). Med sig hade han sin brorson Per Franck, som han hade tagit som fosterson, och när denne övertog hemmanet 1909, kunde alltså hustrun Anna komma i ägo av sin halvsysters gamla hemman.

Halvbrodern Anders Persson, född 1864 och död 1943, var först bonde i Hedsta ss 6.

Han var liksom sin far Per Persson en mångsysslare. Han förbättrade byggnaderna bl a

genom utgrävningar under logbyggnaden, vilket gav stora utrymmen. Någon gång under första världskriget 1914-1918, då det var brist på allt, även energi, byggde han ett vindkraftverk som han placerade på vedbodens tak.(se kartan punkt VIII). Vindverket användes t ex för att dra en vedkap. Senare flyttade Anders Persson till Rolfsta nr 1, varvid Hedsta ss 6 omkring 1916 såldes till agronomen och läraren vid Forsa folkhögskola, Henry Littmarck, som dock behöll hemmanet bara något år, innan rektor Israel Jonzon förvärvade det. Denne sålde det i sin tur 1919 till folkhögskolans huvudman landstinget, med undantag för marken norr om kraftledningen. Jonzon arrenderade även landstingets del under en period.

Mangårdsbyggnaden användes länge som elevbostad åt folkhögskolan, och en vaktmästare disponerade en lägenhet i nedre botten.

Den västra delen av hemmanets jord bebyggdes efterhand av landstinget med elevbostäder 1945 (”Västerbo”) och 1956 (”Österbo”) och matsalsbyggnad (1959), samt av lärarbostäder (1955-60) längre västerut närmare ”Gamla Mon”, varvid de tillhörande ekonomibyggnaderna revs (1959). Vid det laget hade det blivit populärt bland eleverna att få hyra sin studerkammare lite i avskildhet från resten av skolan, men år 1964 revs även den gamla mangårdsbyggnaden, som uppförts av Per Persson vid sekelskiftet.

Sedan dess finns inga spår alls av det forna hemmanets olika byggnader.

Per Franck

Gödslets ovärderade värde.

Varje individ på jorden måste äta för att överleva. Så ock människan. Man får då betän-ka hur maten kommit till. Sedan tidernas be-gynnelse har födan kommit från vad jorden gav, direkt eller indirekt: villebråd, fisk och markens vilda grödor.

Sedan började människan odla och beså jorden. Till en början letade hon lämpliga mar-ker som hon kunde beså. Dessa marker behöv-de hon inte gödsla, därför att naturen själv ha-de ordnat detta genom att under århundraden ha bestrött den med löv och annan växtlighet, vilket bildat en förträfflig gödning.

Med tiden avtog musten i marken, man måste flytta och söka nya odlingsplatser. Men för att kunna bo kvar, måste jorden brukas och gödslas, då med naturliga gödningsmedel. Man anlade gödselstäder och tog reda på spillningen från sina djur. Man lade den i stackar, och med tiden blandade man den med myrjord och pac-kade den, och så fick den brinna ihop. Detta var viktigt, för vid brinningen förintades ogräs-frö o dyl och det uppstod en ren och lucker massa.

Denna gödselmassa spriddes sedan ut på den uppodlade jorden och myllades ner. Här-vid tillämpades olika metoder: hästar var drag-

kraften och man använde enkomma gödselslä-dar med raka medar. Man hade lösa karmar,

som lyftes av när man var framme på plöjnin-gen. Sedan trädde man in en spak mellan me-dar och flak och lyfte detta och stjälpte dyn-gan i en hög. Ett tiotal lass lades i en sådan hög, som jämnades och fick övervintra. Denna procedur försiggick i regel på förjulsvintern.

Det fanns också vissa fördomar och vid-skepelse förknippade med gödselhanteringen. Så sent som på 1930-talet minns jag att Anders Åkman körde ut ett lass varje julafton.

Nästa avsnitt i gödselhanteringen vidtog på våren. Det här tilldrog sig före gödselspri-darnas tid. Så fort jorden torkat upp i maj må-nad, ja, kanske redan i april, harvade man en första gång för att få jorden jämn, och även lät-tare att bruka för de redskap som användes. Somliga använde skottkärra, som lastades vid den stora högen och sköts ut till mindre högar. Det var hårt och arbetsamt i vårsolens glans.

Andra använde en hästdragen låda på me-dar, en s k ”sibbika”, som lastades och likale-des kördes ut i små högar på lämpliga avstånd. Högarnas spriddes sedan ut med grep, hand-kraftes, och bildade en jämn matta på åkern. Nedharvningen av den ytligt utspridda gödseln gjordes snabbt därefter för att förhindra uttork-ning.

Så fick jorden tillbaka den näring den ha-de blivit berövad vid förra årets skörd.

Per Franck

Lin

Vid sekelskiftet omkring år 1900 var lin-odling allmän på bondgårdar i nästan hela lan-det, men särskilt Hälsingland var det stora ’lin-landet’. Folket behövde kläder och då var linet en förträfflig råvara, jämsides med ull, skinn

m m. Från begynnelsen och fram till färdig va-ra, d v s tyg, fordrades mycken känsla, kun-skap och omtanke.

För att hålla sig till linet och dess väg från frö till tyg, kan följande berättas:

Sådden skedde helst på en s k segsval som hade plöjts föregående höst. Det fick ej vara tung lerjord, ej heller myra, utan en mellansort. Denna harvade med en kloharv ganska inten-sivt, tills man fick en finfördelad mylla. Sedan sladdades åkern så att man fick en jämn och fin yta. Detta var viktigt för att fröet sedan skulle falla jämnt på marken. Fröet är nämligen små-kornigt, och det rensades fram ur föregående års skörd.

Sådden skulle ske omkring Blenda- och Ingeborgdagarna, som infaller omkring den 27 och 28 maj. Sedan var det att vänta och se, och tro att sommaren skulle bli gynnsam. Blir den det har linet växt upp till långa smala strån framåt juli månad. På stråna sitter gröna blad och på toppen en blå blomma. Det finns knappt något vackrare att skåda än en lyckad linåker! Man får vänta ytterligare en tid, fram till sep-tember, innan linet är moget att skördas. Vid det laget har det gulnat och blommorna har bil-dat knopp, var och en med många frön inuti.

Skörden – rivningen

Så är då tiden inne för skörd, d v s linriv-ning. Den gick så till att linet röcks upp ur jor-den med roten. Detta var i regel kvinnornas gö-ra, och de buntade ihop det till omkring 1 deci-meters tjocka kärvar. Dessa togs om hand av männen och fördes till hässjor där de hängdes upp och fick soltorka. När detta var färdigt skulle det ladas till ett rum med tätt golv, för då skulle fröet rensas från strået – det skulle ”stråkas”. Stråken bestod av ett säte med en kam placerad tvärs över på mitten av sätet, där två, i regel män, placerade sig på vardera sidan av kammen. Även en ensam person kunde gi-vetvis utföra arbetet.

Stråkningen

De tog kärvarna och strök dem genom kammen och de blev då rena från frön. Fröna rensades och kunde användas till nästa års sådd och även till andra ändamål.

Rötningen

Linstråets nästa behandling var rötningen. Denna gick till så att man sänkte de stråkade kärvarna under vatten och för att hålla dem ne-re lade man tyngder över dem. Det fanns sär-skilda linsänkningsplatser, ”linsänken”, vid t ex en sjöstrand, men det fanns också stora gropar som grävdes ut vid något vattenflöde, där kärvarna dränktes och fick ligga någon månad eller tills de tog rötning.

Torkningen

När rötningen var klar skulle kärvarna återigen torkas. Då fanns det fastbandhagar kring ägorna, och det var mycket vanligt att man s a s grenslade kärvarna och hängde upp den på hagarna, där de fick naturtorka.

Dängningen

Efter torkningen vidtog ”dängningen” för att man skulle få bort veden från strået, vilken lossnade relativt lätt efter den föregående be-handlingen, rötningen. Dängningen gick till så att man använde en omkring tre decimeter lång trärulle med handtag, en sorts klubba, med vil-ken man dängde linkärvarna en och en. Lintå-gan är nu framme, men orensad.

Rensningen

Till rensningen användes skäckjärn och klyfta. Linet drogs genom dessa redskap för att det skulle bli fullkomligt rent från agnar.

Häcklingen

När rensningen är klar vidtar häcklingen. Häckeln består av en ca en meter lång bräda. På vardera änden finns det urtagna hål för fo-ten och handen. Mitt på brädan är placerad själva häckeln, som består av en cirkelrund platta, omkring 15 cm i diameter. I plattan är insatta drygt hundratalet 5 cm långa, vassa tag-gar. Häcklerskan sitter ner med häckeln fram-för sig, tar en lagom stor ”tjäst” (test) av det rengjorda linet, lindar ena änden kring pekfing-ret och drar linet genom häckeln ett antal gån-ger, tar sedan den andra linändan och proce-duren upprepas.

Slutbehandling

Linet är nu färdigt för spinning, spolning, slängning och en rad procedurer, innan det är färdig väv, att användas till nyttiga ändamål.

Oktober 1987 Per Franck